Enligt en debattartikel av regeringspartiernas ledare står krafttag mot kriminaliteten i form av tiotusen fler poliser, hårdare straff och fler dömda brottslingar på regeringens dagordning. På tre år kommer anslagen till rättsväsendet att öka med 30 procent till 90 miljarder kronor, nästan en och en halv BNP-procent.

Samtidigt läser jag att i detta krig är det inte är bara de hederliga medborgarnas skyddsapparat, det vill säga polisen, kriminalvårdarna och socialtjänsten, som växer. Partiledarna bedömer att 30 000 personer är knutna till den organiserade brottsligheten och att ”gängen rekryterar tre nya personer” varje dag, ofta unga som lockas att bli barnsoldater till gängledarna.

Utan att ha läst någon kriminologi (men dock åtskilliga journalistiska skildringar av livet i slummen) vågar jag påstå att det krig som numera allt tydligare hotar den allmänna tryggheten och kanske till och med landsfreden handlar om mentaliteten hos de grupper av tonårskillar som bildar rekryteringsunderlaget för barnsoldaterna.

Jag kan jämföra dem med mig själv i den åldern. Nästan alla sådana killar dras till det äventyrliga och otillåtna, även jag och mina polare som i övrigt var plugghästar med goda betyg. Ingen av oss hade körkort men vi köpte ändå fyra skrotbilar som vi gled omkring med på stan och var coola. Till slut åkte vi förstås fast men blev räddade av våra skötsamma föräldrars ingripande och av stödet från våra lärare.

När jag jämför mina erfarenheter med hur jag tror livet ser ut idag för en invandrad ungdomsbrottsling från ett utanförskapsområde så handlar det nog om vilka allmänna relationer som rådde och råder i samhället. Jag och mina i lagens mening kriminella polare sågs inte som brottslingar utan som buspojkar och det gjorde även vi själva. Samhället var ett gott samhälle som i grunden ville oss väl sedan det gett oss en lagom bestraffning (som vi för det mesta tyckte var rättvis).

Så är det inte med de knarkhandlargängens tonåriga hang-arounds. Om jag försöker mobilisera så mycket fantasi jag kan för att sätta mig in i deras situation så är grundkänslan att det svenska samhället (särskilt representerat av de hjälpande och omhändertagande avdelningarna) utsätter dem för systematiska lögner. Med grundkänsla menar jag grundkänsla så som den exempelvis presenterar sig i den svenska grundskolans heligaste dogm om ”allas lika värde”. Fjortonårige Abdul från Vivalla måste hånskratta i sitt inre när han hör sin beskäftiga skollärare ständigt predika den parollen som Abdul vet är förljugen.

Det är bara att se sig om. Inget av Vivalla-barnen har samma chanser som de svenska barnen annat än några irakiska tjejer som chansar på att byta kultur men då riskerar att bli utkastade från en balkong. Alla Abduls relationer med Socialsverige följer samma mönster. När Barnkonventionen blev lag skulle barnets bästa, som socialen såg det, övertrumfa alla andra överväganden men Abdul insåg snabbt att det handlade om att flytta makt från hans föräldrar till socialen. Det var på det sättet hans lillasyster hade hamnat på HVB-hem.

Jag tror kort sagt att det svenska samhället, egentligen utan onda avsikter, drabbar Abdul med ett slags lågintensiv repression som han själv måste notera eftersom han hela tiden kan jämföra med lockropen från de tuffa killarna med svarta Mersor, knarkhandlarna. De talar ett språk som Abdul vill göra till sitt. Knarkhandlarna nästan garvar ihjäl sig om någon pratar om ”allas lika värde” och gör klart för Abdul att han ska tillerkännas något värde alls så måste han förtjäna det genom att skjuta ihjäl några småhandlare som häftar i skuld. Plus deras farbröder som tjafsar.  

Nu ska de borgerliga partiledarna ta till krafttag mot gängbrottsligheten vilket de tänker göra genom att skärpa den repression och lögnaktighet de riktar mot Abdul och polarna och därmed driver dem närmar i armarna på de skarpa killarna med de svarta Mersorna. (”Fan, man skjuter någon nolla så får man åka med i bilen, jävlar, skjuter man några till blir man kändis i Expressen, gissa om man får brudar!”)

Även Socialsverige erbjuder Abdul morötter för att han ska välja rätt väg i livet även om det inte precis handlar om prestige, respekt och brudar, sådant som räknas, utan om ”Fritidskortet”:

Fritidskortet är ett regeringsuppdrag som ska ge barn och unga i åldrarna 8–16 år ökad tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv. Det ska kunna användas som betalning för fritidsaktiviteter inom till exempel idrottsrörelsen, friluftsorganisationer och andra organisationer inom civilsamhället och kulturområdet.

E-hälsomyndigheten har tillsammans med fyra andra myndigheter fått i uppdrag att arbeta fram hur ett statligt fritidskort för barn och unga ska fungera…

Uppdraget sker i samarbete med Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Statens kulturråd. Dialog sker även med Svenskt friluftsliv och Riksidrottsförbundet, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och andra aktörer.

Om Abdul får för sig att i verkligheten göra något på kulturområdet så skiter han i Fritidskortet och lånar kompisens nya Audi och kör dit själv, vad han nu ska ha där att göra. Han har råkat ut för Vård- och Omsorgssverige tidigare. Och nu ska regeringen se till att ”rättspolitiken och socialpolitiken drar åt samma håll när kampen mot gängen ska vinnas. Vi stärker därför möjlighet för socialtjänsten att ingripa tidigt utan föräldrarnas samtycke”.

Abdul blir vit i ansiktet när han tänker på att socialkäringarna med polishjälp ska tvinga sig in i lägenheten och härja med Abduls farsa. Han känner den tunga Glocken i byxfickan. Det är trygghet om svenskjävlarna börjar krångla.