Jag är inte den ende som fegar ur på den här punkten. Det som skrämmer mig är troligen detsamma som skrämmer alla andra som upprörs över det i stort sett ohämmade våldet i Sverige men sedan inte törs formulera några trovärdiga slutsatser. I stället slutar alla betraktelser med något om att ”det nu verkligen är dags att polisen går från ord till handling” eller ”här behövs rejäl handlingskraft!” vilket kanske känns bra men inte leder någonstans.

Alla vet precis varför sådana frön faller på hälleberget. Det beror på att sådana som jag, det vill säga praktiskt taget alla, inte törs tala om vad det troligen handlar om, nämligen nymobiliserade, rejäla, statliga insatser av våld. Om man gör det så blir man hållen för rasistnazist och troligen kancellerad. Det kan bli mycket plågsamt om man har barn i skolan och arbete exempelvis i kommunen. I valet mellan att säga något som pekar mot en brutalare och mer ansvarsfull lösning i kampen mot vardagsvåldet och att slippa gråtattacker från frun och barnen så brukar det senare alternativet segra.

Märkvärdigt nog har det inte alltid varit på det sättet. När invandringschocken nådde Sverige år 2015 greps nationen under några månader av ganska nyttiga panikkänslor. (Ja, djup oro kan skärpa tankarna vilket den engelske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson (bilden) formulerade så här: När man vet att man kommer att bli hängd om en vecka så tänker man så mycket klarare.) Jag minns hur den nyväckta oron över tiotusentals eller fler nyanlända i veckan framkallade tankar som samhället ännu inte hunnit förbjuda. Man insåg behovet av ett förstärkt våldsmonopol under demokratisk kontroll och diskuterade länge möjligheten att mobilisera armén för att gripa in där polisens krafter inte räckte. Om jag minns rätt anslöt sig statsminister Löfven till förespråkarna för en sådan lösning.

Det var åtta år sedan. Då kunde nya, alternativa lösningar diskuteras om än inte prövas i praktiken. Sedan blev det slut på det fria tänkandet. Nej, inte riktigt. Förra sommaren blev en man ihjälskjuten i Hjällbo. Polisen fanns på plats. Ett kommunalråd vill sätta in militär, men sedan återgick Sverige till den reguljära, försiktiga ordningen. En ledarskribent i Dagens Nyheter kom nyligen med en korrekt, typisk men tyvärr oanvändbar formulering:

I ett läge där de parallella samhällena och deras respektive värderingssystem cementeras alltmer är det kontraproduktivt och farligt att från polisens sida backa och därigenom låta våldsverkarna vinna…

För demokratins och den tysta, skötsamma majoritetens skull behöver Polisen signalera handlingskraft, kompetens och mod. I detta ligger att det aldrig får råda någon tvekan om vem det är som bestämmer.

Sant men troligen meningslöst. Precis detta har debatten sagt åtminstone sedan asylvågen sköljde över landet. Men man har inte sett några resultat. Jag undra om polisen ens gjort en noggrann förteckning över mobiliseringsbara hjälptrupper, till exempel just militärer, väktare, jaktlag, skidskyttar och andra försvarsintresserade personer och tränat dessa på gemensamma övningar för att gripa in när skjutningar befaras mot oskyldiga personer och gruppslagsmål förväntas.

Dessa extrakrafter behövs. Men man måste våga tala om det. Åtskilliga kommer naturligtvis att dö.