Richard Sörman skrev häromdagen en krönika med en skenbart barnslig fråga till envar (RICHARD SÖRMAN: Vad tjänar vanligt folk på skattesänkningar för rika? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)). Sammanfattningsvis frågar sig Sörman, om jag får förenkla en aning, hur moderatpartiet, som vill ha låga skatter och därmed borde locka rika människor och skrämma bort fattiga, kan överleva med tanke på att de fattiga är fler än de rika och därmed borde vinna vartenda val.

Sörman tipsar om en del förklarande synsätt ur läroböckerna i nationalekonomi, till exempel att även de fattiga med låga skatter får incitament att jobba mer och kanske även starta företag och bli förmögna. Men Sörman är inte riktigt nöjd med sina svar och pockar på bättre förklaringar.

Jag tror inte att det finns någon. Däremot kan människorna ha förtjänt eller oförtjänt tur och ger ej sällan exempel på skicklig eller i varje fall turlig statskonst som håller samhällets konfliktnivå under kontroll.

Sörmans problem har med demokratin att göra. Att de fattiga i kraft av sitt antal har makten är förbundet med systemet ”en man en röst”. När västvärldens härskare för lite mer än hundra år sedan våndades inför utsikten att de skulle bli påtvingade demokratin – och lätt kunde föreställa den hotande sörmanska smärtan – vred de sig som maskar för att hitta en mindre hotfull lösning, till exempel att kvinnor, som av naturen ansågs mer konservativa och därmed mindre benägna att pröva något nytt, bara skulle få begränsad rösträtt. Männens rösträtt begränsades till en början i Sverige genom den 5 000-gradiga fyrkskalan som gav vars och ens röstsedel ett värde som var proportionellt med den skatt vederbörande betalt.

Men hur mycket samhällsbevararna än ansträngde sig tog det bara några årtionden, eller inte ens det, förrän envars personliga röst erkändes lika värde. Man kunde tro att ett historiskt slutgiltigt system därmed hade uppnåtts och att människorna hädanefter i Sörmans efterföljd, skulle kunna filosofera om hur demokratin faktiskt kunde fungera när de fattiga så lätt med lagens hjälp hade kunnat råna de rika – kom ihåg att femtio procent plus bestämmer – och om det mest sannolika ändå inte är att den demokrati vi fått uppleva är efemär som en dagslända. Hur skulle det sköra statsskick som västerlandet i något hundratal år tillämpat (även om det numera skakar här och där) kunna vara så stabilt att det kunde överleva och leverera ett hållfast och tryggt svar på Sörmans relevanta fråga?

Jag vore tacksam att bli korrigerad om jag har fel, men jag har fått uppfattningen att den demokrati som tillämpades i det antika Grekland inte alls var någon kontinuerlig och oavbruten historia utan snarare relativt kortvariga affärer som blandades med andra kortvariga politiska system som beskrevs av filosoferna: aristokratin, timokratin, oligarkin, demokratin och tyranniet. Sedan började det på ny kula några hundra år senare.