När regeringen meddelade att brytpunkten för statlig inkomstskatt inte skulle höjas gick det som en chockvåg genom den borgerliga opinionsbildarkåren. Gränsen för den statliga inkomstskatten skulle inte justeras upp med inflationen trots att den moderatledda regeringen tidigare lovat att göra just det. Enligt somliga kritiker var detta en ren skattehöjning. Genomförd av en moderatledd regering!

I Svenska Dagbladet skrev Torbjörn Nilsson angående den kritik som regeringen nu fick ta från de egna leden: ”Reaktionerna säger något om identiteten, vad det moderata partiet är nu för tiden, vad fotfolket tycker är viktigt på riktigt. Inte att säkerhetspolitik är något som görs upp i mitten, inte heller en strikt tolkning av rättsstaten. Utan skatten. Där, vid marginalskatternas tabellexercis, reagerade partiet.”

Moderaterna har rätt att vara ett skattesänkarparti för höginkomsttagare och företagare. Men om de väljer att framställa sig själva som ett intresseparti för rika måste de också inse att de aldrig kommer att locka mycket mer än 20 procent av väljarna.

Vad jag menar är att Moderaterna och borgerliga opinionsbildare måste bli bättre på pedagogik. Om de menar att de flesta människor i ett samhälle vinner på att skatterna sänks i de högre inkomstskikten – vilket jag själv inte utesluter – måste de förklara hur de tänker. Visst kan man bygga ett politiskt engagemang på argumentet att människor som är framgångsrika ska få behålla frukten av sitt eget arbete. Men hur ska en sådan politik säljas in till alla dem som inte är framgångsrika, men som också får rösta?

Regeringens officiella förklaring till den uteblivna justeringen av skatten är att den just nu prioriterar inflationsbekämpningen. Och eftersom många med lägre inkomster just nu har svårt att få ihop ekonomin är det lämpligare att sänka skatten för dem och dessutom kunna hänvisa till den sympatiska tanken att det ska göra skillnad i plånboken när man går från bidrag till arbete.

Men det kanske inte är hela förklaringen. Ty i skuggorna lurar Socialdemokraterna, och med dem hela det vänsterpräglade samhällsetablissemang som hade kunnat anklaga den borgerliga regeringen för att låta de välbärgade slippa undan när det offentliga behöver resurser till brottsbekämpning, försvar och ”skola, vård och omsorg” (som det brukar heta). Regeringen hade säkerligen fått den debatten på halsen, och den vill regeringen kanske helst inte ha.

Det har ofta slagit mig att moderater verkar anmärkningsvärt ointresserade av att förklara hur människor som inte är höginkomsttagare eller företagare tjänar på en sant borgerlig politik. Ändå borde det inte vara så svårt. Vi får väl hjälpa dem lite på traven. Det kan handla om att en välfungerande marknadsekonomi gör de flesta rikare (om det nu är så). Att vanliga arbetare får ökade möjligheter att själva bli företagare. Att fler får mer att vinna på att jobba lite extra. Att löntagare med lägre skatt får möjlighet att skaffa en egen förmögenhet.

Bortom plånboksfrågorna skulle det kunna handla om att vi behöver uppgradera det personliga ansvaret i stället för att göra människor till passiva bidragstagare. Att vi behöver medborgare som inte är ekonomiskt beroende av det offentliga. Att vi behöver minska det offentligas makt över människors välstånd.

Det kan alltså handla om plånboksfrågor men också om principiella och rent av etiska frågor. Men hur som helst vill jag och många med mig veta! Jag vill veta hur en borgerlig skattesänkarpolitik gör samhället bättre för alla, eller åtminstone för flera än för dem som måste betala statlig inkomstskatt.

Sverigedemokraterna har utmanat Socialdemokraternas narrativ om mångkultur och allas lika värde. Moderaterna måste utmana Socialdemokraternas narrativ om de alltid så goda skatterna.