Liberalpartiet ordförande Johan Pehrson avser enligt en debattartikel att ”lägga om svensk jobb- och integrationspolitik från grunden”. Hur en sådan omläggning går till lärde han sig ”i veckan” vid ett besök i den belgiska staden Mechelen där man nyligen återskapat framtidstron och ”en stark känsla av tillit” med hjälp av sommarjobb för unga och hårda tag ”som att polisen punktmarkerar unga gängledare”.

Det är inte första gången liberalpartiet lägger om jobbpolitiken från grunden. Senast det hände var för mindre än ett år sedan ”när vi liberaler klev in på arbetsmarknadsdepartementet” och ”snabbt lade grunden för en ny jobbpolitik”.

Eftersom man nu på nytt ska lägga om jobbpolitiken i grunden kan den nygamla, nu snart ettåriga, grundpolitiken inte ha fungerat så bra. Men nu ska det till nya tag som ligger ”helt i linje med arbetet i Mechelen”.

Ett nytt mål för integrationspolitiken – eller kanske ett av flera nya mål för integrationspolitiken – är ”ett särskilt fokus på det svenska språket”. Att utlänningars förmåga att förstå och göra sig förstådda på det svenska lokalspråket ska vara ett särskilt fokus för den svenska statens politik fyller mig med förundran. Jag kan inte nå någon bättre förklaring än att de som formulerar grunderna för den svenska jobb- och integrationspolitiken, kanske Johan Persson (L) själv, är rasister.

Till skillnad från Johan Persson (L), tror jag, vet jag av egen erfarenhet ganska bra vad jag talar om. Vid två tillfällen i livet har jag blivit liksom luftlandsatt i länder vars språk jag vid landningen i ett fall talade uselt och i det andra inte alls. Det första landet var USA där ödet släppte ned mig i en skolklass som undrade vad jag hade där att göra. Det andra landet var Brasilien där en snäll människa gav mig en 590-sidig grammatik på portugisiska och önskade mig lycka till. Avlönade kurser för invandrare var det inte tal om, ej heller ledighet för studier av oregelbundna verb och andra grammatikaliska finesser.

Den lärdom jag drog av detta var att det låg i mitt eget intresse att snabbt som attan lära mig de aktuella språken eftersom kunskapsbrister inte skulle drabba någon annan än mig själv. Efter ett tag sa en erkännsam brasilianare till mig att jag äntligen lärt mig tillräckligt av språket för att inte behöva dö av svält varmed han menade att jag lyckats lära mig att tolka en restaurangmeny.

Motsvarande insikt tycks inte ha slagit Johan Pehrson, han som har högsta ansvaret för integrationen av utlänningar i Sverige. Han tror att det åligger honom i egenskap av högste befälhavare för sociala tjänstemän som lärare säkra att utlänningarna lär sig korrekt svenska. Hur vet jag det? Jag läser vad han skriver. Han skriver till exempel att ”fler barn ska få bättre förutsättningar att lära sig läsa, skriva och räkna”.

Jag undrar vad det betyder. Har inte dessa barn i Sverige de bästa tänkbara förutsättningarna för invandrare att läsa sig läsa, skriva och räkna”? Det är gratis och det finns hur många äkta svenskar som helst i omgivningarna som man kan öva sitt uttal på. Som jag skrev häromdagen finns det nästan hur mycket pedagogisk personal som helst i svenska skolor. Bara tre länder i den internationella statistiken – Luxemburg, Grekland och Norge – har färre elever per lärare.

Men så tänker inte Johan Pehrson och jag vet inte vem som lider värst av hans brist på insikt. Hans sinnesförfattning och världsbild har gett honom ett fint och välavlönat jobb så det kan inte vara han som tar den värsta smällen. Ej heller är det det troligen överbemannade skolväsendet. De värsta kvalen drabbar nog utlänningarna som får allt så tillrättalagt för sig att de inte behöver tänka på sin försörjning och andra integrationsproblem. Om de riskerade att behöva svälta några dagar skulle de nog snabbt lära sig både alfabetet och multiplikationen.

Deras största fiende är nog Johan Pehrson (L) och hans meningsfränder. Räknar dessa inte med att mörkhyade personer ska ha vett att dra rationella och logiska slutsatser av sina livserfarenheter och att anpassa sig efter de signaler livet sänder dem som till exempel att det är praktiskt att kunna läsa om man ska dra nytta av en restaurangmeny?