Mångfald i likhet med hållbarhet och jämlikhet tillhör vår tids modeord vilka alltmer används utan tanke eller reflektion. Häromdagen (3/9/2023) hade Uppsala Nya Tidning (UNT) en artikel som redogjorde över påvens officiella besök i Mongoliet. Påven har naturligtvis blivit informerad av sina rådgivare i Vatikanstaten att nämna något om Mongoliets store man, Djingis Khan.

Det är förvisso så där 750 år sedan Djingis Khan var i farten men i Mongoliet är han fortfarande levande i befolkningens minne och med avsevärt större kraft än svenskarnas minne av sina driftiga vikingar eller framstående kungar som Gustav Vasa, Gustav II Adolf eller Karl XII. Varken påven eller något annat statsöverhuvud vid besök i vårt land skulle nämna dessa och skulle detta mot förmodan ske skulle landets media och politiker bli djupt generade och hänvisa till det gästande statsöverhuvudets ålder och därmed möjliga  tendenser till allmän eller tillfällig tankeförvirring.

Men detta var inte fallet med påvens besök i Mongoliet. Påven prisade i sitt tal speciellt Djingis Khans mångfald! Djingis hade emellertid i likhet med sina söner och härförare en något binär syn på mångfald. Och de folk som inte delade mongolernas uppfattning blev raskt avrättade och även de, som kanske delade mongolernas uppfattningar av omsorg om den egna livhanken, blev  inte sällan också snabbt avrättade för att de mongoliska krigarna skulle få mat och husrum. Det hörde snarare till vanligheten att mongolerna gjorde processen kort med allt levande som inte direkt kunde användas. Djingis anses ha gjorts sig av med så där 50 miljoner människor under sin storhetstid. Med andra ord Djingis Khan hade sin egen speciella definition av ordet mångfald som knappast fanns i hans vokabulär åtminstone inte i vår tids betydelse.

Säkert hade vår värld varit helt annorlunda och mera likt Ryssland om mongolstormen fortsatt och lagt under sig Västeuropa. Vid mitten av 1200-talet hade Västeuropa inte mycket att sätta emot mongolerna. De var såväl stridsmässigt, strategiskt och logistiskt helt överlägsna de trupper som Västeuropa kunde mobilisera. Cecilia Holland  har beskrivit situationen i artikeln ”The death that  saved Europe. The Mongols turn back 1242” (se antologin “What If”. Red.  Robert Cowley, 1999:  ISBN 0 330 48724 8).

En av Djingis Khans  ”fyra jagande hundar”, härföraren Sabotai, hade genomfört detaljerade undersökningar och var beredd att slå till men blev istället raskt hemkallad genom att Djingis Kahns son, Ogadai plötsligt hade avlidit. Turligt nog för Västeuropa ändrade därpå mongolerna sina planer och vände sig i stället mot Kina, Persien och Arabstaterna. Detta räddade Västeuropa och sannolikt den kristna  kulturen. Detta gör det ännu mer märkligt att påven då, och på ett positivt sätt, hänvisa till Djingis Khans känsla för ”mångfald”.

Det visar också hur ytterligt absurt det är att i vår tid planera jordens framtid för all framtid och detta som nu görs huvudsakligen baserat på atmosfärens ökning av växthusgaser. Kanske beror detta märkliga beteende på vår tids bristande kunskap i historia och hur mycket tillfälligheter spelar in.  Det är därför ändå trösterikt att människan visat sig synnerligen duglig när det gäller att anpassa sig till nya och oftast oförutsägbara situationer.