Ardalan Shekarabi, tidigare minister i S-regeringen och en floskelmaskin som nästan kan mäta sig med Morgan Johansson, oroar sig nu över de många sprängningarna som skakar Sverige. Plötsligt är den kriminalitet, som man tidigare avfärdat som ”inbillning” från medborgarnas sida, ett problem. Därför uppmanar Shekarabi regeringen att ”släppa all form av prestige” och satsa på åtgärder som ”gör skillnad”. Vi som varit med ett tag vet redan vad dessa åtgärder består av. Vi vet också att de inte fungerar, och att de aldrig har gjort det. Shekarabis eget parti har bidragit starkt till det kaosläge vi befinner oss i men exministern svamlar och skyller ifrån sig.

Shekarabi (eller hans sekreterare) vet hur en socialdemokratisk politikers ord ska formuleras. Han jäser av självrättfärdighet när han skriver att ”Socialtjänsten ska stärkas och ökade resurser till de mest utsatta skolorna och förskolorna ska se till att barnen hamnar rätt från början.” Hört den förut? Klart du har!

Han fortsätter med att försäkra att han och hans parti minsann kommer att ”ha en nära dialog med forskare och alla de professioner som finns i det brottsbekämpande och förebyggande verksamheterna.” Genom denna dialog kan de ha fokus på det som minskar brottsligheten på riktigt. Vilket alltså för oss tillbaka till den vaga formuleringen om att ”stärka” socialtjänsten, något som egentligen inte säger någonting alls om hur man tänker lösa problemen. Förutom att det kommer att kosta, förstås. För oss skattebetalare. För de föräldrar som inte själva kan se till att uppfostra sina barn kommer det däremot att bli ännu enklare att skylla ifrån sig lägga över ansvaret på det omgivande samhället.

En av Socialdemokraternas käpphästar är fritidsgårdarna. Dessa miljöer antas av socialdemokrater frälsa alla ungdomar ifrån ondo, men i själva verket har de ofta direkt motsatt effekt. Genom åren har det kommit mängder med rapporter om hur fritidsgårdarna fungerar som rekryteringsplattform för kriminella gäng.

Så har det bland annat varit i Socialdemokraternas Botkyrka, där ABF hade anställt tungt kriminella personer på sina fritidsgårdar. En extern utredning visade att fritidsverksamheten omfattade både narkotika och våldsdåd och att personer i lokalerna bar skottsäkra västar. Rekrytering till kriminella gäng har även skett på fritidsgårdar i Upplands-Bro, Västra Frölunda och Stockholmsförorten Rågsved. Man får anta att mörkertalet är stort.

Enligt Säpo har det också förekommit att fritidsgårdar varit plattformar för rekrytering till våldsbejakande extremism. Och nej, jag talar inte om att uniformerade nazister huserar i lokalerna och lockar barnen att kamma snedlugg och klä sig i nazibrunt utan om till synes omtänksamma, troende och välanpassade individer med säte i moskéerna, som inte sällan uppbär skattefinansierade bidrag för att de är så välanpassade.

Efter att Sveriges Radio rapporterat om detta gjorde de ganska snabbt en pudel och förklarade mycket ingående att deras källor inte var trovärdiga. I själva verket är det naturligtvis Sveriges Radio som inte är trovärdiga, vi har sett åtskilliga belägg för hur de smeker islamister medhårs och bagatelliserar muslimskt betingad extremism.

Trots detta fortsätter Socialdemokraterna att vurma för de osunda miljöer som fritidsgårdarna i många fall utgör. Fixeringen är total, liksom fixeringen vid att allt ska kunna lösas med mer skattepengar. Men med tanke på hur mycket pengar som redan öses över de så kallade ”utsatta områdena” – som givetvis inte är ett dugg mer utsatta än några andra områden – utan att något blivit bättre kan man fundera över partiets bevekelsegrunder. Varför vill man envetet fortsätta på en linje som inte fungerar?

Det finns säkert flera tänkbara svar på den frågan. Total oförmåga att erkänna sitt misstag är förstås ett av dem. Det är inte bara nuvarande partiledaren Magdalena Andersson som barnsligt kniper ihop munnen och vägrar erkänna att hon någonsin haft fel, det ligger i partiets natur. I det ständigt lika grötmyndigt uttalade ”vi socialdemokrater”, som föregår alla yttranden från hög till låg i partiet, ligger all den dryghet och självrättfärdighet som blivit partiets signum. Har man satsat järnet på fritidsgårdar så ska man banne mig fortsätta, oavsett om det är bra eller inte!

Ett annat svar är förmodligen att det inom det socialdemokratiska partiet finns en stor mängd människor som arbetar inom de branscher som gynnas mest av att det skopas in pengar till socialtjänst och fritidsgårdar, och att partiet dessutom behöver sin valboskap. I de mest utsatta områdena brukar en stor majoritet av medborgarna rösta på S, och eftersom de traditionella S-väljarna – skattebetalarna – överger partiet i allt större utsträckning behöver man förstås dessa ”utsatta” väljare mer än någonsin. Strategin blir då att fortsätta pytsa in rejält med skattepengar i sådana områden, så att väljarna förblir trogna sina försörjare.

Det är med andra ord detta de strävar efter när de vill ”stärka” socialtjänsten. Om det sen hejdar kriminaliteten är en helt annan femma, och inte alls lika viktigt som det är för partiet att behålla sin ”utsatta” väljarkår.

Foto: Skärmdump, X