Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.

För länge sedan studerade jag ekonomisk historia och då särskilt de förhållanden som gjorde att Europa för några hundra år sedan inledde en vidunderlig ekonomisk utveckling medan något motsvarande inte inträffade i exempelvis Afrika. Nu för tiden får studenter ofta lära sig att olikheterna berodde på att europeiska kolonialister tillgodogjorde sig afrikanernas ekonomiska överskott genom att stjäla värdefulla naturresurser och handla med slavar över Atlanten.

En oväntad teori som gjorde stort intryck på mig redovisades i sociologen Max Webers skrift om den Protestantiska etiken. Teorin gick ut på att ett växande antal kalvinistiskt lagda européer hade en mentalitet som gjorde de ekonomiska framstegen nästan oundvikliga. De jobbade, sparade och investerade av moraliska skäl. Om de blev rika tog de framgången som en vink från Gud om att de var på rätt väg och troligen skulle hamna i himlen.

Jag hade kort sagt upptäckt mentalitetens betydelse. Sedermera har jag aldrig kunnat glömma den. Jag tror nämligen att Sverige sedan några årtionden försvurit sig åt en onaturlig, politiskt korrekt mentalitet eller ideologi som skadar Sveriges intressen. Jag ska ge tre exempel från dagsdebatten.

En aktuell fråga är om det i Sverige ska vara förbjudet eller inte att bränna koraner. Det finns två motsatta uppfattningar bland de debattörer som jag har stött på. Den ena säger att yttrandefriheten är helig i vårt land, att koranbränning är en sorts yttrande och att den därför ska vara tillåten även om det retar några miljarder muslimer. Den andra uppfattningen är det är olämpligt att häda islam eftersom hädande är ouppfostrat och eftersom muslimerna kanske slår tillbaka genom terrordåd som dödar ett antal svenskar. Grundfrågan är mycket enkel. Ska vi vika ned oss för muslimerna eller ska vi inte det?

Jag kan förstå regeringens dilemma. Den vill inte vika sig för muslimerna och därmed visa sig vara en makt av andra eller tredje ordningen. Å andra sidan vill den för sitt liv inte råka ut för muslimska terrordåd i centrala Stockholm. Något dussin bombdödade svenskar och det svenska etablissemanget omfattande politikerväldet, polisen, övriga säkerhetsmyndigheter och rättsväsendet etc skulle tappa all prestige för att de inte gjort det minimum som krävs, nämligen att säkra tryggheten för svenska medborgare. De var medvetna om riskerna och lyckades ändå inte. Sverige som vi känt det, en humanitär stormakt, vore slut. (Nu kanske Sverige blir räddat av gonggongen genom att USA kräver att Turkiet släpper in Sverige i Nato vilket kanske lugnar de andra muslimerna.)

Problemet ligger i våra – eller välfärdsstatens – värderingar. Vad som än händer är det politikernas ansvar. Det leder, i ett fall som detta, att de berövas all handlingskraft och tvingas ägna sig åt en debatt som utgår från premissen om politikens totala ansvar för medborgarnas öde.

Tänk om vi i stället hade politiker som vågade säga ungefär så här: Yttrandefriheten är västerlandets stolthet sedan åtskilliga århundraden. Den tänker vi inte upphäva bara för att ett antal muslimer av oklara skäl tar illa vid sig. Det kan tyvärr leda till att ett antal svenskar får sätta livet till. Vi måste lära oss att leva med den risken. Detta kräver att vi tränar oss på att inte i varje ögonblick förvänta oss att någon annan – i det här fallet politikerna – ska lösa alla våra problem och sedan slita dem i stycken när det inte fungerar.

Mitt andra exempel är angiverilagen som går ut på att politikerna begär medborgarnas stöd att identifiera och anmäla folk som olagligt befinner sig i Sverige för att dessa ska utvisas eller på annat sätt behandlas enligt lagarna. Med undantag för speciella fall som jag har svårt att föreställa mig borde detta vara den naturliga ordningen. De olagliga och ”papperslösa” besökarna tillgodogör sig resurser som enligt svensk lag inte är deras. Inget hade varit mer främmande för den Protestantiska etiken än om weberskt sinnade kalvinister hade stulit ihop de rikedomar de menade skulle föra dem till himmelrik.

Hur fel man med en defekt mentalitet kan komma i denna fråga framgår av en debattartikel i Dagens Nyheter. Debattörerna är kända misstänkta inom PK-skrået. De värnar särskilt om tilliten:

Facken i välfärden har varnat för att plikten att ange papperslösa skulle ”påverka relationen mellan professionen och brukaren, patienten och eleven”… Yrken inom bland annat vård, skola och omsorg har två saker gemensamt: de utgör fundamentet för välfärdssamhället och bygger på ömsesidig tillit för att kunna erbjuda hög kvalitet. Om tilliten brister faller kvaliteten.

Tilliten mellan medborgarna i ett samhälle är omistlig. Men då måste alla vara med. Det räcker inte med att värna om tilliten mellan två grupper, varav ingen står för fiolerna, och lämna en betalande tredje grupp utanför. Dessa debattörer menar att det räcker med att välfärdssystemets administratörer och dess klienter känner tillit till varandra. Men det finns en tredje, större, grupp som består just av dem som betalar och vars djupt kända mentalitet säger dem att de inte har lust att finansiera tjänster till personer som inte har rätt till dem. Fråga kioskägaren om den ömsesidiga tilliten mellan honom och rånarna som just har länsat kiosken.

Mitt tredje exempel är snarlikt. Det handlar om tolkar. I Tidöavtalet stipuleras att ”rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas”. Utgångspunkten ska vara att den enskilde i första hand själv ska betala tolktjänster. Med undantag för en kort anpassningsperiod när en migrant vänjer sig vid det svenska språket och kulturen är det närmast självklart att vederbörande själv ska ordna sina kommunikationer med exempelvis läkare och socialsekreterare. Det är ett svaghetstecken för Sverige att den gängse debatten och mentaliteten utgår från att det är klienten och administratören som ska bestämma om detta utan att bry sig om den som betalar för tolkhjälpen. Rådande mentalitet är defekt ty den är grundad i falska värderingar.