För något år sen chattade jag med en 30-årig vän i Sydkorea. Han berättade om sina oändligt långa arbetsdagar på något internationellt softwareföretag, jag minns inte vilket. Dessutom skulle han just genomgå en operation på en välrenommerad skönhetsklinik. 

– Nej, det är inget allvarligt, skyndade han sig att tillägga. Men måste göra någonting åt hårsäckarna i ansiktet. 

Pojkar som genomgått puberteten (och dessutom är mörkhåriga) kan nämligen få en lätt blåton i huden på överläppen, en påminnelse om att de är kapabla att utveckla mustasch. Tydligen är det något som sydkoreanska kvinnor i giftasvuxen ålder finner så motbjudande, att unga män köar till skönhetsklinikerna för att få hårsäckarna borttagna. Med en kostsam laserbehandling kan man angripa roten till det onda och befria överläppen från varje spår av skäggväxt. 

– Det är pojkbandens fel, suckade min vän. Kvinnorna i Seoul vill att män ska se ut som Stray Kids, Big Bang eller Exo. 

Koreanska pojkband var ett fenomen som exploderade runt 2016. Samtidigt som Hip Hop och Gangsterrappen i väst etablerades som den undre världens musik – med texter som glorifierade våld, sex, droger och skjutvapen – skedde en motsatt utveckling i Asien. En generation artister, där alla såg ut som androgyna 14-åriga pojkar, använde samma musikstilar för att uttrycka ”oskuld”. Texterna handlade om snälla saker, som att ”älska sig själv”, ”evig ungdom”, ”du går aldrig ensam” och ta vara på ”de vackra ögonblicken i livet”. Störst av alla pojkband blev BTS som är en förkortning av ”Bulletproof Boy Scouts”. Namnet valdes med omsorg för att motverka stereotyper, och visa att man ställer sig bakom de värderingar som dagens ungdomar identifierar sig med. Framför allt ville man uppmärksamma kampen mot mobbning och psykisk ohälsa. Jag vill inte verka cynisk, men i mina öron låter det som idel värdegrundsplattityder. 

Konceptet blev i alla fall en dundersuccé. Pojkarna hyllades som gudar och inte bara i Asien. Den brittiske influensern Oli London genomgick hela 18 plastikoperationer för att få ett utseende som liknade BTS-sångaren Jimin. När biljetter till deras livekonserter släpptes på nätet sålde de slut på några sekunder. En enda musikvideo med låten ”Boy with luv” fick otroliga 78 miljoner visningar på ett dygn. Visst är dom gulliga och visst sjunger dom bra, men efter att ha lyssnat några minuter börjar jag längta efter att höra en bakfull Joe Cocker. Som mest omsatte gruppen dryga 40 miljarder kronor om året och stod för 0,3 procent av Sydkoreas BNP. 

Plötsligt hade ett enda pojkband placerat Sydkorea på världskartan. I likhet med Greta Thunberg inbjöds de till FN för att hålla tal inför generalförsamlingen, riktat till världens ungdomar. Att döma av översättningen lät deras tal ungefär som en högläsning ur valfritt FN-dokument. Föga mer än ett stycke globalistisk woke-propaganda. 

Idag är gruppens medlemmar i 30-årsåldern och ser inte riktigt ut som 14-åriga oskulder, men är fortfarande häpnadsväckande pojkaktiga. I maj 2022 inbjöds de till Vita Huset av president Joe Biden personligen, för att diskutera ”Anti-asian hate crime, asian inclusion och diversity”. Jag visste inte att anti-asiatiska hatbrott var något stort problem, utöver det faktum att begåvade asiater kvoteras bort från de fina universiteten på grund av rasskäl. Men nu när ”islamofobi” och ”afrofobi” etablerats i språkbruket, kanske det är dags att lyfta fram ”Asien-fobin” bland västvärldens synder. Och vilka vore bättre lämpade för den uppgiften än BTS? 

Jag har inte hört något från min vän på ett tag och vet inte hur det gick med skönhetsoperationen. Till hans försvar ska sägas att han aldrig gillat asiatiska pojkband, och det beror inte bara på att de saboterade den koreanska äktenskapsmarknaden. Han tillhör en exklusiv koreansk minoritet som avgudar svensk proggmusik, det vill säga nationalistisk vänsterrock från 1970-talet. Ett skäl till att han förlade ett år av sina studier till Göteborg, var att han ville andas samma luft som idolerna Nationalteatern och Nynningen. För övrigt har han svårt att förstå varför vi inte reser statyer i våra parker över Totta Näslund och Ulf Dageby. På deras tid behövde man inte oroa sig över hårsäckarna på överläppen.