För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.

För ayatollan och övriga muslimer är saken juridiskt okomplicerad. Koranen är helig för muslimer och den som för att häda (eller av något annat skäl) bränner en koran har begått ett allvarligt brott som kanske måste gäldas med dödsstraff (om det inte räcker med att ta livet ett antal trosfränder till koranbrännaren själv, till exempel genom att bomba en biograf i Köpenhamn).

Gradvis har jag genom att läsa svenska juridiska urkunder, särskilt regeringsformen, som till min förvåning uttalar sig tydligare om yttrandefriheten i Sverige än vad yttrandefrihetsgrundlagen gör, har jag försökt inhämta hur svensk lag ställer sig till koranbränningar. Den som försöker följa debatten om hur Sverige ska ställa sig till Paludans och andras religiösa initiativ stöter visserligen på motsatta uppfattningar – ”yttrandefriheten är helig och grunden för den västerländska civilisationen” respektive ”vi har väl ingen anledning att förolämpa två miljarder muslimer bara för att Paludan vill göra en poäng av något som ingen annan bryr sig om; varför ska vi vara mer religiöst halsstarriga än danskarna?” – men i statssaker är det inte bara medborgarens personliga känslor utan också lagar som spelar roll. Så vad säger egentligen regeringsformen i ärendet?

En sak förefaller uppenbar och det är att regeringen har hamnat i beråd och har svårt att bestämma sig för vad den anser att det står lagen. Den har svårt att orientera sig bland alla de svårtolkade svenska lagar som aldrig förut har behövt tillfrågas eftersom koranbränningstolkningskonflikter mellan Khamenei och Paludan, som noga taget inte har med Sverige att göra, aldrig tidigare har aktualiserats. Nervöst har regeringen utdelat tilläggsdirektiv till pågående utredningar och i övrigt hållit tyst och hänvisat till att ett antal lagar måste skrivas om ifall vi som danskarna vill vika oss för muslimerna.

Min oprofessionella läsning av relevanta svenska lagar, särskilt alltså regeringsformen, ger vid handen att de svenska lagarna inte ger någon ledning. Regeringen kan göra precis vad den vill utan att bryta mot svensk lag. Detta är, vad jag kan förstå, ett dilemma för regeringen i sina samtal med muslimska statsledare. Dessa bör åtminstone lika bra som jag kunna ta del av den svenska juridiken och upptäcka vad den svenska regeringen har att hålla sig till och då, liksom jag, upptäcka att det troligen inte finns någon lagtolkning som är solidare än någon annan (vilket ju är förklaringen till att svenska jurister har så pass skiljaktiga uppfattningar i denna grannlaga fråga med potentiellt mycket oroväckande internationella förvecklingar. Kanske är det inte helt gripet ur luften att föreställa sig att detta kan vara inledningen till det tredje världskrig som Samuel Huntington skrev om i boken Clash of Civilizations. Om upphetsade muslimer i några olika länder samtidigt terrorbombar lokala svenska ambassader vet man aldrig hur det slutar.)

I första paragrafen andra kapitlet i regeringsformen står det att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkra yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. På mig låter det heltäckande och övertygande. Man kan inte dra någon annan slutsats än att vi har yttrandefrihet i Sverige.

Fast det är klart, om man sedan flyttar till tjugonde paragrafen i samma kapitel så anas det ett annat ljud i skällan. Det flaggas för att yttrandefriheten kan ”begränsas genom lag”. Men det finns åtskilliga undantag där yttrandefriheten inte får begränsas genom lag. Till exempel får begränsningar bara göras ”för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”. Vad det betyder vet man inte. Ej heller får yttrandefriheten inskränkas ”så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen”. Yttrandefriheten får alltså inskränkas men inte så långt att den upphäver sig själv – vad nu det kan betyda. I övrigt får yttrandefriheten inskränkas bara ”om det finns särskilt viktiga skäl”, något som kan tolkas som det passar. Regeringsformen laddar undantag i flera lager så det krävs juridisk bildning för att bara förstå vad det står på raderna.

Särskilt intressant är att försöka utläsa vad regeringsformen har att säga om sådant som koranbränningar. I princip råder alltså full frihet men bortsett från de allmänna undantag som jag pekat på finns här  en särskild begränsningsbegränsning. En begränsning får nämligen inte göras  ”enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning”. Vad annat skulle en koranbränning kunna handla om? Vad jag kan förstå betyder det att koraner inte får brännas av religiösa eller liknande skäl (”av sådan åskådning”). Det låter som ett absolut tvärförbud. Kan svenska myndigheter då inte få stopp på planerade koranbränningar? Jo, det kan de förstås ifall de prompt vill. Det kan alltid skylla på att människors ”rörelsefrihet” eller ”trafiken” skulle störas. Inte så underligt om ayatollan tror att vi driver med honom.