Vi som arbetar eller har arbetat inom socialtjänsten är vana vid alla fördomar mot vår yrkesgrupp. Som att alla socialsekreterare är för massinvandring, att vi älskar alla invandrare och röstar vänster, trots att jag aldrig sett någon undersökning som visar hur just socialsekreterare röstar.

Vi socionomer inom socialtjänsten är som inom de flesta andra yrkesgrupper olika. Någon tycker si, någon tycker så. Vi arbetar samtliga enligt Socialtjänstlagen, och våra beslut kan överprövas genom överklaganden till Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Så att det blir lagligt rätt, både för oss och våra klienter.

Ett vanligt påstående är att vi älskar den så kallade mångkulturen och massinvandringen till Sverige. Här ska jag komma med ett påstående som måhända överraskar de tvärsäkra som tror sig veta exakt hur alla socialsekreterare tänker.

Jag, och uppskattningsvis 85 procent av mina kollegor, är starkt emot det mångkulturella Sverige. Detta oavsett om vi är infödda svenskar eller kommer från Iran, Turkiet, Polen, det forna Jugoslavien eller något annat land. Vi vill se ett slut på den fullkomligt vansinniga invandringspolitiken som pågått under minst 30 års tid och i allt snabbare takt förstör landet.

Många påstår nedlåtande att vi som arbetar med socialbidrag bara ”sitter och räknar” och ”betalar ut pengar till invandrare”. Inget kunde vara mer fel. Vi har klienter mellan 18-65 år, med samtliga sociala problem som tänkas kan. Vilket innebär samarbete med arbetsförmedling, arbetsmarknadsprogram, sjukvården, psykiatrin, missbruksenheter, barn- och ungdom med flera.

Jag har ingen vetenskaplig undersökning att hänvisa till, har bara min egen erfarenhet efter att ha arbetat som konsult i en stor mängd utanförskapsområden i Storstockholm med kranskommuner. Som Södertälje, Värmdö, Salem, Upplands Väsby, Upplands Bro och Vaxholm. För att nämna några.

Vi socionomer kommer, i likhet med lärare, poliser och rättsväsendets företrädare, busschaufförer, väktare, restaurangfolk och butiksägare med många fler, i direktkontakt i vår yrkesutövning med det mångkulturella Sverige.

Med den skillnaden att vi kommer in i våra klienters privatliv på ett sätt som ingen annan gör. Vi får en direkt insyn och en helhetsbild som de flesta andra saknar. Vi konfronteras ständigt med konsekvenserna av det mångkulturella samhället, och vi gillar inte vad vi ser. Vi har i årtionden insett det orimliga och ohållbara i denna samhällsomvandling.

Men socialsekreterare är en tyst grupp som inte larmar offentligt, eftersom rasistanklagelserna naturligtvis skulle hagla över oss och vi skulle få svårt att få jobb och uppdrag. Men vi pratar väldigt mycket med varandra, kollegor emellan.

Visst finns det idealister inom socialtjänsten, särskilt bland de unga. Men de inser ganska snabbt vilka krafter de har att göra med och att åtgärda olösliga kulturkrockar kanske inte är fullt så enkelt som de trodde när de gick på socialhögskolan.

Tänk lite på det nästa gång du tvärsäkert påstår att alla socialsekreterare älskar massinvandring och mångkultur. Tänk på det och försök förstå att du i de allra flesta fall har fel!

Jag har valt en bild på Gudrun Sjödén, eftersom hon utgör själva nidbilden av en socialsekreterare, eller ”soctant” som många föraktfullt kallar oss.

Gudrun Sjödén är i själva verket en mycket smart affärskvinna som tjänat hundratals miljoner genom att skapa ett mode som attraherar vänsterkvinnor, kulturkvinnor och övervintrade kommunister. Vilket hon alltså själv inte är, tvärtom. Och inte heller vi socionomer.

Vi socialsekreterare vill bara ha ett välfungerande samhälle, i likhet med majoriteten av svenskar och de flesta invandrare. Många av oss inser, kanske mer än de flesta, att vi för varje år som går kommer allt längre bort från ett sådant tillstånd.