Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:

De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.

Back skulle därefter identifiera ett antal åtgärder som vore nödvändiga för att bringa ordning i de internationella missförhållandena. Målet vore att det skulle gå lika bra för alla tävlande oavsett deras bakgrund och övriga privata förutsättningar, kroppsbyggnad till exempel. Kulstötare måste kunna tävla mot höjdhoppare i alla grenar.

Just detta har inträffat med den skillnaden att det handlar om svensk skola, inte olympiaden. Den avgående generaldirektören för Skolverket Peter Fredriksson är bekymrad över att enhetsskolans ideal från 1960-talet fortfarande inte burit frukt oaktat att det svenska skolsystemet haft över ett halvt sekel på sig att öva och rätta till. Trots fortlöpande reformförsök har Skolverkets ledande princip om allas lika värde ännu inte fått något genomslag utan tvärtom ökar skillnaderna i elevernas resultat vilket kan ge förödande effekter: ”För den elev som lämnar grundskolan med låga eller ofullständiga betyg finns en ökad risk för arbetslöshet, kriminalitet och ett långsiktigt utanförskap”. (Jag undrar om generaldirektören förstår vad han säger. Skolan är inte tillräckligt bra skött vilket leder till ofullständiga betyg för många och på den vägen vidare till kriminalitet och utanförskap. En del av Sveriges nu för tiden största problem beror alltså inte, som många tror, på migrationen utan på den svenska skolans svaga styrning och allmänna otillräcklighet.)

Med sunt förnuft i stället för politiskt korrekta paroller om allas lika värde kan man komma ganska långt när det gäller att identifiera lämpliga remedier för den svenska skolan. En del barn är musikaliska och skickas därför ofta till musikskolor till fromma både för dem själva, som slipper bli störda av tondöva elever som hämnas naturens oginhet genom att skråla och bråka och därigenom sabba undervisningen för de små violinisterna, och för den förtvivlade läraren. Vore det inte självklart att göra motsvarande uppdelning inom andra ämnen, till exempel svenska och matematik, där likavärdesprincipen nu hämmar inte bara ordningen i klassrummet utan också samtliga elevers – såväl mattesnillenas som de i matematiken mer utvecklingsstördas – förkovran?

Dagens Nyheters ledaravdelning blir så upphetsad av generaldirektörens artikel av den redan följande dag under rubriken Skolverkets chef berättar sanningen om svensk skola bubblar över av entusiastiska instämmanden. Tidningens åtgärdsförslag känner man igen sedan decennier tillbaka. De duktigaste lärarna ska på något vis förmås ta de tyngsta och tråkigaste jobben med de mest besvärliga eleverna. Det vore som att utrusta olympiska slalomåkare med sextiotalsskidor med läderpjäxor och låg fästpunkt. Men trots att OECD ”gång på gång” rekommenderat läraromflyttning och trots svenska politiker sedan länge varit överens om att skolan ”ska förbättras för alla barn” så händer det knappt något, klagar Dagens Nyheter. Skolmyndigheterna lyckas inte ens slopa köerna till friskolorna, göra skolvalet obligatoriskt, stänga dåliga skolor, skapa ett ”nytt resursfördelningssystem” och se till att skolorna har bibliotek, alla nödvändiga förändringsåtgärder enligt tidningen.

Antagligen beror Skolöverstyrelsens oförmåga att förverkliga sin politik på att nästan ingen utom den själv och Dagens Nyheter gillar dess jämlikhetspedagogik. Medelklassen som har gymnasiebehörighet vill att barnen ska fortsätta traditionen och gillar inte sätta dem i en invandrarskola där många elever enligt generaldirektörens analys är förutbestämda att bli kriminella utanförskapare. De vill behålla köerna till friskolorna eftersom de anmälde sina barn redan från förlossningsavdelningen. De vill inte att skolvalet ska bli obligatoriskt eftersom de, när det kommer till kritan, inte alls är lika positiva till integrationstanken som Peter Fredriksson.

För femtio år sedan, när svenskarna fortfarande var ett homogent folk, förekom det knappast att föräldrar ville segregera sina barn från den skola som skulle vara för alla. Jo, det fanns friskolor men de var mest för rikemansbarn som inte klarade sig i de allmänna skolorna och för barn från förnäma släkter som inte kunde hitta skolor för ståndsgelikar i Finspångstrakten eller var de råkade bo. Men idag har friskolorna en helt annan funktion, nämligen att erbjuda den segregering som medelklassen anser behövs för att ge barnen de bästa chanserna i livet.

Dagens Nyheter har en annan verklighetsuppfattning än jag. Tidningen hävdar att dagens ungdomar som just gått ut skolan mot sin vilja har fått för mycket segregation och därför vore positiva till tidningens och Skolstyrelsens program med fler förbud, till exempel mot köer, mot fritt skolval, mot kompetensseparerade klasser med mera. ”De kräver förändring”, skriver tidningen och menar troligen mer detaljstyre från de centrala myndigheternas sida.