Under rubriken En bit av Sverige som ständigt faller i glömska skriver Anna Jörngården sin egen historia. Som litteraturvetare är hon väl skickad att återge det hon uppfattat av verkligheten.

Ämnet för hennes understreckare i onsdagens SvD är slaveriets utveckling och Sveriges del i och ansvar för slaveriet. Hon börjar med ”Men att bagatellisera Sveriges del i slavhandeln är att strunta i en del av vår historia med betydelsebärande förgreningar in i vår tid”.

Hon fortsätter: ”År 1784 förhandlade Sverige till sig ön Saint-Barthélemy från Frankrike… Sverige var en liten och sen kolonialmakt. Dessutom såldes Saint-Barthélemy redan 1878 tillbaka till Frankrike… Det svenska slaveriet var precis lika grymt som andra nationers. Utöver den slavhandel som skedde under svensk flagg understödde och profiterade svenskarna på andra länders slavhandel.”

Efter att sålunda klargjort Sveriges ansvar och skuld för slavhandeln fortsätter hon med avsikten att tillskriva slavarna själva äran av slaveriets upphörande. Hon använder Haitis historia som exempel: ”…visar den haitiska revolutionen och oräkneliga andra motståndshandlingar utförda av förslavade människor på deras avgörande roll i frigörandet av sig själva”.

Ett slavuppror under den franska revolutionen gjorde Haiti självständigt. Självständigheten försvarades framgångsrikt mot en fransk straffexpedition utsänd av Napoleon. Landets historia är därefter en historia av ständiga misslyckanden att skapa en stabil stat. Med några korta undantag har landet ständigt hamnat i kriser, i vilka olika beväpnade band bekämpat varandra – och utländska makter ingripit för att försöka åstadkomma något slags stabilitet. Efter en tid har det alltid misslyckats Landet har återfallit i inre stridigheter och kaos.

Dagens Haiti är ostyrbart och olika delar av landet och av huvudstaden Port-au-Prince styrs av beväpnade gäng.

Denna historia framför alltså   Anna Jörngården som ett exempel på slavarnas framgångsrika frigörelse av sig själva.

Men detta är inte hennes främsta ärende. Sverige är en del av slaveriets historia eftersom landet mellan 1784 och 1878 bedrev egen slavhandel och underlättade andras. Hon har naturligtvis rätt i att den svenska staten och svenska intressen gjort sitt bidrag till slavhandel. Detta bidrag, hur litet den än må ha varit, är värt att uppmärksamma. Det har hon nu gjort.

Men Sverige och svenska människor, liksom andra européer, har under århundraden varit offer för slavhandeln. ”Vid tiden för Wienkongressen år 1815 räknar man med att minst 50 000 europeiska sjömän och andra som fallit i Barbareskstaternas våld befann sig som slavar i Nordafrika.” Också hundratals svenskar förslavades. Det finns många berättelser om hur man försökte och ibland lyckades friköpa en förslavad sjöman med  pengar insamlade i den förslavades hemtrakter.

Har det alls inte något intresse? Eller har det så fallit i glömska att inte ens Anna Jörngården känner till det?

Jag tror inte glömska är förklaringen. Däremot kan begreppet oikofobi användas. Det är otympligt. Jag har ett enklare: hemmahat.