Det finns mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En sak som jag numera särskilt inte begriper är den nya kapitalistiska mentaliteten, till exempel den, som det verkar, tilltagande lusten hos framgångsrika företag att satsa på det hållbara, ekologiska, elektriska och därmed, på lite sikt, nyfattiga.

Sådant där, har jag sagt mig, kan inte vara lönsamt för företagen, men ändå gör de så. Den enda förklaring jag hittills har kunnat komma på är att företagen är så egennyttigt listiga att de för att ställa sig in hos de styrande politikerna håller tyst med sina dubier om hållbarhetsprojektets hållbarhet så att politikerna ska rädda de fega och inställsamma företagen när klockan ringer, korten läggs på bordet och de fjäskiga vätgasproducenterna visar sig sitta med Svarte Petter. Men jag tror knappt själv på den förklaringen ty folk är inte så illasinnat rävaktiga, inte ens näringslivets ledare. (Fast föralldel, jag kan visst tänka mig att företag som med statliga subventioner investerat i exempelvis vindkraftverk har återförsäkrat sig hos staten att folket via pensionsfonder och motsvarande ska tvingas ta över konkurshotade möllor.)

Jag tror att jag av en händelse har hittat den moderna kapitalistiska PK- eller woketrendens ursprung. Det måste vara några som rullar i pengar och samtidigt har en medfödd omtanke om sin nästa, en person eller en organisation med Joakim von Ankas pengabingar och knattarnas scoutaktiga hjälpsamhet. Sådana finns, nämligen de amerikanska välgörenhetsindustrierna såsom Ford, Rockefeller och Carnegie Foundations.

Jag hade trott att den sortens privata kapitalansamlingar som alla startades av amerikanska kapitalistiska rövarbaroner i slutet av artonhundratalet egentligen handlade om att rövarbaronerna ville slippa betala skatt för att i stället kunna ackumulera mer kapital genom att investera i kanoner och olja, men där hade jag fel. Lyssna till exempel på Darren Walkers tal om ”Förmögenhetens nya evangelium”. Det tar bara någon minut och handlar om att privat välgörenhet inte längre, som på Henry Fords tid, handlar om ”generositet” utan om ”rättvisa”. Som ett diskret men talande tecken på förändringen är Darren Walker själv en svart bög född i ett fattigt hem i den amerikanska Södern. ”De grundläggande orsakerna till orättvisa, fattigdom och ojämlikhet”, säger Walker, ”är sådant som patriarkatet och ett ekonomiskt system som exploaterar vissa och gynnar andra.” Han förklarar att vi måste vara ödmjuka och inse att ödmjukhet är svårt när rika människor lever ”som i ett parallellt universum som är skilt från vanliga människors omständigheter”. (Om detta är ett fint sätt att framföra att han själv enligt rimligt säkra uppgifter allraminst tjänar tio miljoner kronor om året plus en del annat såsom sex miljoner i styrelsearvode från PepsiCo som tillverkar Pepsi Cola och andra läskedrycker.)

Sådär håller det på. Om Ford Foundation, den moderna amerikanska kapitalismens kanske mest självsäkra gren, ställt upp i det svenska riksdagsvalet så skulle de flesta partierna ha anledning att få stora skälvan, särskilt kanske i trakten kring vänsterpartiet och liberalerna. ”Världens ekosystem är döende”, säger Walker.

En framgångsrik företagare som heter Hanauer förklarar att alla ekonomiska teorier som samhällena hittills följt och som kodifieras i nationalekonomins dogmer är ”objektivt och vetenskapligt felaktiga”. Vi tror att människor strävar efter att maximera sin egen välfärd. I själva verket har människan utvecklats till att bli medfött moraliska, samarbetsvilliga och solidariska. Det som gör oss unikt lyckade är inte konkurrensen utan vår förmåga till samarbete. Vi trodde att det rådde balans i ekonomin så att antalet jobb gick ned om lönerna steg. Men så är det inte, säger Hanauer, med högre löner blir det mer sysselsättning. Vi trodde att kapitalet var den trånga sektorn i ekonomin, men så är det inte ty det handlar om att hitta de rätta människorna.

Man kan väl hålla med om hälften men det märkliga är att rövarbaronernas ättlingar numera låter som miljöpartister.