Den amerikanske 1800-talspedagogen Thomas Palmer efterlämnade ett insiktsfullt yttrande som sedermera blivit bevingat eftersom det så väl fångar det moderna skolsystemets innersta väsen. Det lyder så här: ”Om du inte lyckas första gången så försök igen, försök igen!” I denna uppmaning ligger ett av västerlandets heligaste löften förborgat, nämligen att om jag aldrig ger mig utan tränar mina tiotusen timmar så är succén praktiskt taget garanterad: hut går hem och jag blir just den internationella konsertpianist som min mamma hade planerat hela tiden.

Jag har alltid undrat hur denna aparta pedagogiska idé fått sådant genomslag i vår kulturkrets. Jag kan se baron Robert Baden-Powell, scoutrörelsens grundare, uppfostra sina unga Spårar-, Upptäckar- och Äventyrarscouter att ge sig ut i skogen och utsätta sig för stärkande prövningar och lära dem att bli sådana ihärdiga, sega och envisa soldater och sedermera löneslavar som samhället behövde för sin förkovran (och barnen själva för sin överlevnad i den jämmerdal som livet fortfarande var för de flesta när sådana som Palmer och Baden-Powell tillhörde samtidens mest hyllade opinionsbildare).

Kort sagt tror jag det kapitalistiska systemet på den tiden insåg att det behövde folk som var villiga att offra sig för något stort och ädelt även om utsikterna till personlig belöning var näst intill obefintliga (tänk bara på första världskriget!).

Men som ledstjärna för en ung människas ansträngningar i livet var Palmers paroll så uppenbart vilseledande att det inte är konstigt att den gradvis förkastades av det uppväxande släktet. Själv orkade jag med två pianolektioner innan jag slutgiltigt avfärdade såväl skolpedagogikens metoder som baron Baden-Powells tänkande och i stället anslöt mig till Albert Einsteins mer krassa filosofi enligt den inledande bilden. Palmer och Baden-Powell var helt enkelt mentalsjuka.

Låt mig snabbspola oss till vår tid. Hur tänker vi idag, som Palmer eller som Einstein? Jag har med hjälp av den amerikanska miljömyndigheten National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), enkannerligen dess Global Monitoring Laboratory, specialiserat mig på hur tankarna rimligtvis går hos de vetenskapare som mäter hur atmosfärens halt av koldioxid uttryckt i parts per million (PPM) utvecklats över tiden mot bakgrund av de gigantiska insatser som världens regeringar (i varje fall några av dem) vidtagit för att bromsa utsläppen. Har åtgärderna fått några mätbara effekter? Om så inte är fallet, ska regeringarna då koppla på åtgärderna igen? Hur många gånger? Eller visar eventuella misslyckanden på att de, som Einstein menade, är sinnesrubbade?

Var vänlig inhämta följande grundkurs i miljöpolitik innan du studerar koldioxidhalterna.

I Kyoto bestämde sig världens politiker år 2005 för att minska koldioxidutsläppen med minst 5,2 procent om året under perioden 1990 till 2008 till 2012, visserligen ett mål som var otydligt nog att ge Einstein stilpoäng framför Baden-Powell för sitt kristallklara förnuft men ändå ett slags viljeinriktning och tecken på gott omdöme i den internationella politiken.

Efter några år visade sig Kyoto-politiken emellertid helt verkningslös varför världens politiker bestämde sig för att det var lika bra att förlänga den till år 2020 när den ändå inte fungerade. I stället hände ingenting vilket slutade med ett nytt avtal som ingicks i Paris år 2015 och då med en målsättning som omöjliggjorde jämförelse med Kyoto-resultatet, nämligen under två graders temperaturhöjning fram till år 2100.

Så här har atmosfärens koldioxidhalt genomsnittligt förändrats enligt NOAA:

Politiken verkar inte ha haft något uppenbart resultat. Men så kan det ju inte vara. Det måste vara desinformation. Antagligen ligger stora årliga variationer bakom denna genomsnittstrend. Egentligen var det så här enligt NOAA:

Utvecklingen skulle alltså ha varit precis densamma varje år oavsett hur världens politiker finkalibrerade sina insatser för att få ned utsläppen. Även det luktar desinformation. Det är klart att olika politiker, framför allt i USA som står för stora utsläpp, förde olika politik som gav olika fotavtryck! NOAA redovisar även detta:

Einstein har vunnit på knockout. Kan någon förklara varför den internationella miljöpolitiken får hålla på? Är det Palmer och Baden-Powell som spökar?