Karneval heter ett piggt bokförlag på Söder i Stockholm som enligt min förutfattade mening ger ut fräcka och för det mesta välskrivna böcker (och skickar recensionsexemplar till mig). Nu har det skett igen. Boken heter Så vann woke och författaren heter Joanna Williams (bilden) och är journalist och direktör på en engelsk tankesmedja.

Denna bok hade jag kunnat skriva själv och har närapå gjort det om jag lägger ihop de hundratals artiklar om den politiska korrektheten (vilket är detsamma som wokismen) som jag publicerat på den här bloggen under det senaste årtiondet. Men låt inte det avskräcka dig från att läsa Williams bok ty hon är en av de få bedömare jag känner till som insett att PK-ismen inte bara – eller ens delvis om man ska göra en strängare bedömning – är en ny inkarnation av socialismen utan en helt ny social ordning som fortfarande söker sin Karl Marx (om inte Williams och jag får anses ha inlämnat våra ansökningshandlingar).

En betydelsefull sak som förenar socialismen och PK-ismen är föreställningen om att det finns (åtminstone) två samhällsklasser med motsatta intressen. Hos socialismen är det huvudsakligen  arbetarklassen och kapitalistklassen, hos PK-ismen är det dels offren som måste omhändertas eftersom de själva saknar tillräcklig kompetens, dels den med staten lierade grupp administratörer som styr det statsfinansierade omhändertagandesystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet och Williams benämner en i makarna Ehrenreichs efterföljd en ”professional-managerial class (PMC), en särskild grupp med hög utbildning och makt- och ansvarspositioner i samhället” vars primära funktion varit att direkt eller indirekt leda arbetarklassens liv. Till skillnad från socialismen har den moderna ordningen aldrig utställt några löften till de svaga och förtryckta. Det var aldrig meningen att PMC skulle bidra till att lyfta offren ur deras träldom. Systemet var inte inrättat för att hjälpa offren utan i stället den styrande eliten som:

…består av ett litet antal valda representanter, och en större skara politiska journalister, tankesmedjor och lobbyister, offentliganställda tjänstemän och särskilda rådgivare. Vid sidan av det finns en icke-styrande elit som driver näringslivet, universiteten, konstvärlden, ledande välgörenhets- och intresseorganisationer, kyrkan, utbildningssystemet samt såväl traditionella som sociala medier. Sedan finns… läkare, lärare, föreläsare och socialarbetare… Den kanske viktigaste roll som dagens kulturelit spelar är att styra folket genom hälsovård, utbildning och socialtjänst, men också på arbetsmarknaden. En hel kader är chefer eller administratörer på hög nivå, och rättfärdigar sitt styre med föreställningar såsom mångfald.

Till skillnad från förhållandena under kapitalismen blir förbindelserna mellan staten och de administrativa eliterna allt tätare:

Alla är sammankopplade och beroende av varandra. Kultureliten i alla sina former blir i hög grad en manifestation av staten. Både näringsliv och ideella organisationer satsar tid och pengar för att odla sina relationer med politikerna. Var staten slutar och kommersiella företag börjar är inte längre helt tydligt… Kultureliten får ofta betalt direkt eller indirekt genom statliga inkomster, antingen genom lön, statliga bidrag, kontrakt eller offentliga och privata finansieringsalternativ… Så gott som alla har studerat på framstående universitet, och det är mer sannolikt att de har studerat humaniora eller samhällsvetenskapliga ämnen än tekniska eller yrkesinriktade utbildningar. De har samma smak när det gäller mode, musik, mat och semesterorter. De använder en vokabulär som känns igen direkt av andra inom kultureliten.

Williams påpekar att den styrande klassen PMC på senare årtionden har vuxit kraftigt vilket kan ha att göra med att de engelska universiteten hela tiden spottar ur sig nya grupper högutbildade: ”År 1980 var det endast ungefär 15 procent av unga vuxna som fortsatte med någon form av heltidsutbildning efter 18 års ålder. Under det senaste decenniet har närmare 50 procent av de under 30 år gått på universitet”. Tanken att välfärdssystemet omfattning bestäms av produktionskapaciteten inom den högre utbildningen är fantasieggande.

I enlighet med Marx diktum att samhällets härskande ideologi definieras av den härskande klassens tänkande förstår man här PK-ismens samhälleliga funktion som är att ge uttryck för PMC:s världsbild: ”Woketänkandet ger… dagens kulturelit en uppsättning värderingar att samlas kring”, sammanfattar Williams, ”wokevärderingarna har ersatt vanligt sunt förnuft”.

På en punkt misstänker jag att författaren har fel. Hon påpekar alldeles riktigt att wokeismen har trängt in i näringslivet och utövar ett starkt inflytande på företagens beteende: ”Kapitalister och aktivister delar samma uppsättning värderingar och samma förakt för vanliga människor. Båda utgår från att allmänheten behöver predikas för och lirkas med och få sina val begränsade… Gång på gång visar det sig att de som har nytta av wokekapitalism inte är de förtryckta utan den sociala och ekonomiska eliten”. Och ändå, säger jag mig, satsar företagen stora pengar på hållbarhet och miljö som rimligtvis inte kommer att ge någon acceptabel avkastning. Har direktörerna förlorat förståndet eller har de haft förnuftet att återförsäkra sig hos staten för den händelse satsningarna misslyckas?