Nu jobbar oppositionen stenhårt för att avsätta Richard Jomshof från hans post som ordförande för justitieutskottet. Såsom varande den enda, eller i alla fall en av ytterst få, riksdagspolitiker som inte kryper för den islamiska världens hat och hot mot vår demokrati är han naturligtvis en nagel i ögat på alla de fega och lismande jasägare som är tongivande i oppositionspartierna.

Den främsta anledningen till det skandalösa drevet mot Jomshof är att han, i sina uttalanden, säger sanningen om islam, utifrån vad dess skrift lär ut till anhängarna. Islam handlar inte precis om att förlåta och vända andra kinden till, snarare tvärtom. Och när Jomshof belyser det sätter han samtidigt fingret på oppositionens ömmaste punkter; deras bristande respekt för demokratin och deras fjäskande för totalitära ideologier.

Det har varit en socialdemokratisk brist i årtionden, detta spel med diktaturer, och det har bara blivit värre över tid. De senaste decennierna har de haft ett närgånget och osunt samarbete med islamister, det finns det många verifierade rapporter om (googla på ”socialdemokraterna islamister” så har du läsning för hela hösten).

Socialdemokraternas religiösa gruppering, tidigare Broderskap och numera Socialdemokrater för tro och solidaritet, har gått i bräschen för islamismvurmen. Kristna företrädare vill gärna frottera sig med muslimska företrädare, inte för att de nödvändigtvis finner samhörighet i tron (kristendom och islam är helt väsensskilda) utan för att de tror att en hjälpande hand åt muslimska och islamistiska krav gynnar dem själva. De vet att det ryms ett enormt våldskapital inom ramen för islam, inte bara i den muslimska världen utan även här i väst, och genom att liera sig med våldsideologierna tror de sig vinna fördelar för sina egna trosuppfattningar. Om muslimerna får gehör för sina krav på särlagstiftning så kanske de kristna socialdemokraterna också kan kräva liknande eftergifter från samhället.

Jomshof har redan klargjort att han inte tänker avgå självmant, vilket naturligtvis är helt rätt. Det är fullt lagligt i Sverige att kalla islam för ”en avskyvärd religion” och dess grundare för ”krigsherre” och ”slavhandlare”, vilket Jomshof gjort. Hade han sagt samma sak om katolicismen och kallat valfri påve för exempelvis ”pedofilvurmare” eller ”kvinnohatare” hade ingen höjt på ögonbrynen ens, oavsett om det varit sant eller ej.

Han står med andra ord upp för yttrandefrihet och demokrati på ett sätt som få andra gör idag och han har ingen anledning att kröka rygg. Övriga riksdagspolitiker har dock all anledning att räta på sina ryggar, om de nu är förmögna till det, och visa sin solidaritet med Sverige och västvärlden och vår demokrati istället för att fjäska för religiösa fanatiker som inte vuxit ur medeltiden.

Main stream-medierna ställer sig, föga förvånande, på islamistkramarnas sida och skyller det ökade terrorhotet mot Sverige på Jomshof istället för på de onda mörkerkrafter som tar varje tillfälle att slå ner på våra demokratiska friheter. Krypandet för islam och islamism känner inte längre några gränser och idag skulle förmodligen mullorna i de muslimska diktaturerna kunna kräva att svenska kvinnor stängs in i tält och utestängs från det offentliga rummet utan att de skulle kritiseras nämnvärt i svenska medier.

Vad den samlade oppositionen kräver är ingenting som regeringen borde bry sig ett dyft om. Huruvida regeringspartierna verkligen står enade för våra västerländska värderingar eller ej får vi veta efter omröstningen, som ska ske den 31 augusti. Om Jomshof faller har både regering och opposition visat att de inte är intresserade av att upprätthålla våra lagstadgade friheter och att de positionerat sig på helt fel sida om demokratin. Det är inte Jomshof som är hotet mot Sverige – det är islams fanatiska företrädare.

Foto: Richard Jomshof, pressbild, riksdagen