Kommer ni ihåg de första efterkrigsårtiondena? Trots atombombshotet lovade både den tiden själv och dess framtid oss en allt bättre tillvaro. I efterhand har de kallats för ”rekordåren”. Dess närmast föregående år med världskrig och depression färgade också synen på tidigare århundraden. Populärt var att förtala dem, i synnerhet stormaktstiden, förstås.

Detta har nu helt förändrats. Samtiden är förvirrad. Frälsningsläror av olika slag har god jordmån. Tankar om klimatkrisen är dystrare än fruktan för atombombshotet under rekordåren. Framtiden framställs ofta som mycket frånstötande.

I samma mån har historien blivit allt mer förföriskt fängslande. Tv-serier om vikingar avlöser varandra. I höst kommer en dramadokumentär i tio delar om Sveriges historia i SVT. I en annan serie äter sig ett par genom olika tiders mat. DNA-tekniken har gett den historiska forskningen ett nytt, effektivt verktyg – och gemene man ett titthål bakåt på den egna härkomsten.

Bara ett parti har förstått detta och – försiktigt – börjat utnyttja dess möjligheter. Det är SD, som därför regelmässigt förhånas av de andra partierna. De har inte kunnat frigöra sig från arvet från rekordåren.

SD vill gärna tala om folkhemmet. Det är också ett perfekt begrepp. I ett ord beskrivs nationen, folket, som samlat till en harmonisk enhet. Det är förstås ett slags förljugenhet – men den är lockande – och saligförklarad av Per Albin Hansson.

Nationerna sluter sig alltmer inåt, skyddar sig mot omvärlden. Detta förhånas regelmässigt av alla dem – SVT, DN och SvD och andra – som inte förstått det nya läget. Men också de börjar svikta i sina gamla föreställningar om framtiden, med dess tro på rörlighet över öppna gränser. Murbräckan mot de gamla föreställningarna var avslöjandet om den fria invandringens omöjlighet. Terrorismen understryker behovet att skydda gränserna.

Så ser det mentala landskapet ut. Himlen är dyster men mot den pekar uppkäftigt flaggstänger med färgglada flaggor i svenska färger.

BILD: Det unga och det gamla Sverige. Målning av August Malmström (1894).