Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Jag tänkte inte så under min tid som löneslav (eller företagare vilket är en historia för sig). En löneslav förvandlas oavsett sitt eget medfödda kynne oundvikligen till ett slags byråkrat. En byråkrat är en person som följer ett av någon annan förutbestämt regelverk. Om det saknas ett tydligt regelverk grips byråkraten av ångest av rädsla för att göra fel och utvecklar därför ett arbetssätt som går ut på att synas upptagen medan han egentligen inte gör något alls. Jag lovar. Jag har gjort det i flera år och även ett sådant liv har sin lugna, tysta och undanskymda charm. En byråkrat gör inget djärvt. När Elon Musk flyger till Mars för att erövra planeten och döpa om den till ”X” så ägnar byråkraten förmiddagen åt att fundera på att flytta ett kommatecken några snäpp till vänster.

Jag skulle nästan kunna säga att jag emellanåt trivdes med att vara byråkrat när jag var det. För många människor är det en ganska lyxig tillvaro eftersom kraven är obetydliga och lönen i de flesta länder rätt pålitlig även om man inte kan bortse från nackdelen att byråkrater till och från måste inställa sig på arbetsplatsen vilket hämmar friheten. Jag vet vad jag pratar om ty jag har arbetat inom u-landsbiståndet och sett hur pengarna inte alls försvinner till nummerkonton i Zürich – om det hade varit så väl! – utan till löner till välutbildade statliga byråkrater i nyuppfunna statliga organisationer.

På det viset verkar en social kraft som obevekligt förvandlar staten till ett konservativt väsen som bara däst vill växa och bli en allt större kopia av sig själv. Nu sedan jag blivit pensionär retar jag mig alltmer på detta. Pensionen är ju nästan som en lön varav jag nästan inte unnar myndigheterna någonting. När jag själv var statsanställd var det annorlunda eftersom en del av den skatt jag betalade trots allt till en liten del i slutet av månaden trillade in på mitt lönekonto och där gjorde viss nytta.

Jag inser nu mer än någonsin att Sverige är en stel och omedgörlig byråkrati, inte för att det finns någon makt som tvingar oss till detta utan för att en så stor del av befolkningen väljer den existensformen för sig själva och därmed gör nationen till sitt beläte. Politikerna är värst. Det märks inte minst på vår nuvarande borgerliga regering. Socialdemokraterna var visserligen naket maktlystna men samtidigt så skamlöst egennyttiga och skadliga för nationen att man nästan gapade av beundran inför deras hutlösa tilltag med medborgarnas land. Den borgerliga regeringen är helt annorlunda, visserligen troligen fullt lika valhänt inkompetent, men utan schwung.

Det tas aldrig några nya grepp som kanske inte skulle konfrontera de svenska utmaningarna men ändå ge medborgarna känslan av att delta i ett spännande äventyr som hade kunnat fungera. Till exempel är den svenska skolan det största problemet, ett problem som politikernas små fega byråkratiska åtgärder aldrig ens kommer att nudda. Jag skulle göra om skolan från en skyldighet till en förmån där eleverna var tvungna att kvala in. Vill de inte ha förmånen så slipper de men då blir det heller inga bidrag eftersom den som inte anstränger sig ska ej heller vara bidragsberättigad. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta”, sa aposteln Paulus.

Om det fanns politiker som arbetade i denna anda så skulle förnuftet gradvis spridas sig i nationen och innan vi visste ordet av så skulle inte bara Skolverket utan också horder av andra myndigheter vara nedlagda och hundratusentals högskoleutbildade byråkrater inom humaniora på egen bekostnad omskolat sig till elektriker, plåtslagare och VVS:are och annat nyttigt.