Under åren 1949-1970 hade vi en lag om trosfrid i Sverige. Den innebar att ingen fick ifrågasätta eller kritisera någons religiösa tro. Lagen togs emellertid bort 1970, efter sin korta tid i lagboken, eftersom yttrandefriheten ansågs väga tyngre.

Borttagandet av denna lag visade sig bli en fullkomlig succé. Sverige klarade sig mycket väl i ganska exakt 52 år utan dessa lagliga åsiktsbegränsningar rörande religionskritik.

Fram tills påsken 2022, när omfattande korankravaller utbröt i muslimska enklaver runtom i landet, till enorma kostnader för samhället.

Det som huvudsakligen hände var inte att en medborgare, i skydd av sin lagliga yttrandefrihet, valde att uttrycka sin syn på islam, låt vara under drastiska former.

Vad som egentligen hände var att den del av befolkningen som valt att flytta hit från Mellanöstern och Afrika, med egentlig avsikt att avskaffa vår demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet och istället införa muslimska sharialagar, reagerade med upplopp, kravaller, bränder och omfattande attacker mot den svenska ordningsmakten.

Sambanden är relativt enkla att förstå. Men förvånansvärt många inom vår officiella intelligentia tycks missa de uppenbara sambanden. De ser koranbrännaren som problemet och ett hot mot demokratin. Inte alla dem som med våld, hot och upplopp vill avskaffa vår demokrati och yttrandefrihet. De betraktas istället som sårbara skyddsobjekt.

Om Sveriges ledande politiker mister fokus nu, om de glömmer allt vad våra förfäder åstadkommit av fred, frihet och demokrati, till förmån för främmande, fientliga och motsatta makter, är vi riktigt illa ute!