Vår tid och vår plats, det vill säga det högutvecklade och vällevande USA-centrerade västerlandet, är sedan några årtionden så gripet av olika slags vansinnen att man för att försöka förstå måste tillgripa resonemang som vid första anblicken kan verka krystade men som vid närmare eftertanke möjligen kan erbjuda en träffande logik. Jag tänker förstås främst på klimatalarmismen eller, som några säger, klimatkatastrofismen, föreställningen jorden kommer att koka sig själv ned i fördärvet om människan fortsätter att släppa ut koldioxid i atmosfären och att den enda lösningen är att i grunden omkonstruera det samhälle som är själva inseglet på vår höga utveckling och bekväma liv.

Människan har alltid konstruerat berättelser för att förklara sina omständigheter. Sedan mänsklighetens ursprung har omständigheterna varit torftiga och karga för alla. (Låt oss inte falla i fällan att tro att det finns några skikt av rika som levde ett från majoriteten helt avvikande liv. Inte ens kungar hade sådana bekvämligheter som nu tillkommer alla i västerlandet. Solkungen hade ingen vattentoalett, Gustav Vasas tänder ruttnade tidigt, ingen hade rinnande varmt vatten eller penicillin mot den dödliga lunginflammationen.)

Människan måste tidigt ha frågat sig varför endast ett så eländigt liv hade blivit henne förunnat. Judarna kom med en förklaring som kanske inte förklarar något men ändå erbjuder en logisk och tilltalande berättelse, nämligen att den skapande guden inte hade tänkt sig ett liv i misär för människorna utan tvärtom ett angenämt liv i en lustgård som hette Eden. Mycket riktigt hade den skapande guden, som när han framträdde för människan skaffat sig gestalt och fått ett namn, Gud, i skapelseakten placerat människorna just på den adressen som bevis för sina avsikter.

Men verkligheten, vem det nu var, ville annorlunda, och Gud blev tvungen att bestraffa människan för någon smärre förseelse. Straffet blev förvisningen ur Eden vilket rent praktiskt betydde att människan tills vidare, generation efter generation, var dömd till en existens i jämmer, lidande, sjukdom, elände och misär.

Dessa levnadsomständigheter kom gradvis att forma åtminstone den västerländska människans kultur och mentalitet, kanske även gener. Ingen ambition blev starkare än att försöka lyfta sig ur jämmerdalen. Människans naturmetod blev att be Gud om hjälp, men Gud var obeveklig, skulle det bli någon befrielse för människan så fick hon göra det själv. Det gjorde hon också efter avsevärd tvekan. Hon repeterade en viss lösning, nämligen att börja använda sitt förstånd, under reformationstiden och kom tillbaka med full kraft under upplysningstiden så hon, det vill säga hon som bodde i västerlandet, och ryckte sitt öde ur Guds händer genom att utveckla marknadsekonomin och kapitalismen. Och se! Snart hade alla vattentoalett, kylskåp och rinnande varmt vatten.

Här närmar vi oss det ovanligt storslagna i min förklaring till de nyuppfunna, moderna vansinnena vars livslängd ännu bara är som en microsekund i historiens tidsperspektiv. Men observera dramatiken. Under ett historiskt pendelslag – kanske någon gång på nittonhundrafemtiotalet; nu lever den sista generationen som kommer att ha haft någon personlig erfarenhet av denna mentalitetsväxling – förvandlades eländet bokstavligen till överflöd (för just oss, alltså).

Det existentiella problem som tornade upp sig inför människan blev följande: sedan skapelsen har vi kämpat för att lösa våra materiella problem och för att göra detta är vi programmerade men nu är dessa problem faktiskt lösta. Vad ska vi göra när vi i praktiken inte längre har några problem?

Det kan låta som en oöverstiglig uppgift att hitta på en lösning även på detta dilemma men den som är van att betrakta det västerländska samhället har redan anat vilka kreativa och nyskapande tankegångar som under de senaste decennierna spirat i den västerländska hjärnan. Nu, när det inte längre är lönt att lösa problem eftersom de redan är lösta så får vi i stället övergå till att skapa nya problem som vi sedan kan ägna oss att försöka lösa om de bara är svåra nog. Där ligger formeln i första hand för klimatkatastrofismen men även för andra i vår tid populära vansinnen, till exempel tanken att skolan ska göra alla elever lika i stället för att lära dem något användbart. (Du ser logiken, va? Varför lära dem något som är användbart till att lösa problem när vi inte längre har några problem utan i stället måste konstruera dem?)

När jag kommit så långt i min samhälleliga forskargärning ringde jag till min vän psykologen. Jag förstår precis vad du menar, sa han. Kommer du ihåg min amerikanske kollega Abraham Maslow, mannen med behovstrappan som år 1943 förklarade för världen att det finns fem eller sex steg i utvecklingen som befolkningen (i västerlandet) genomgår, först tillgodoser man sina materiella behov och sedan avancerar man, i det sista steget, till mer andliga krav?

Men du, sa jag, de där fem eller sex stegen klämde den västerländska människan in på ett halvsekel. Vad gjorde hon sedan när hon var färdig?

Det har jag faktiskt inte tänkt på, sa min vän psykologen.

Men nu har jag ju förklarat, sa jag, hon uppfinner klimatkatastrofismen och andra hemmagjorda problem så att hon kan låtsas att hon har något livsavgörande problem att lösa vilket är hennes skickelse. Därför ska vi inte tro att klimatproblemen är något som har med fysiken och koldioxiden att göra. Det sitter i människans mentalitet. It´s all in the mind, sjöng The Beatles på skivan Yellow Submarine.