I relativt mogen ålder – jag hade i alla fall tagit min första akademiska examen – fick jag av en händelse en insikt som övertrumfade allt som den högre utbildningen lyckats proppa in i mitt medvetande. På förstasidan av en tidning i Småland såg jag en bild av en snöig stuga i skogen med en cirka åttioårig dam i förgrunden. ”Elsa, 82, svälter” förkunnade den anklagande rubriken. ”Vad gör kommunalrådet?”

I en blixt förstod jag då allt man behöver veta om demokratin. Så småningom fann jag att andra, exempelvis Alexis de Tocqueville redan för tvåhundra år sedan, gjort samma upptäckt, nämligen att demokratin obönhörligen och driven av sina inre lagar utvecklas till en despotisk härskarmakt som maximerar sina intäkter, det vill säga skattekvoten, och använder pengarna för att lägga medborgarnas liv och öden till rätta så att det blir som politikerna anser bäst. Eller som Tocqueville själv formulerade det:

[En politisk härskarmakt] som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet

Detta insåg jag som en blixt där i Värnamotrakten. På ytan såg det ut som en kritik mot kommunalrådet. Elsa svalt, troligen för att snön gjorde det omöjligt för henne att ta sparken till lanthandeln, och tidningens mening var enligt journalismens regelverk att göra prenumeranterna uppbragta och därmed trognare som prenumeranter samtidigt som en lokal höjdare, kommunalrådet, fick en välförtjänt spark i baken. Men jag såg också att det fanns en djupare kommunal sanning, nämligen att kommunalrådet, en snarrådig typ, här fick en idé till en social utvecklingsinnovation och därmed goda skäl att höja skatterna för att expandera kommunen. Han skulle utveckla en ny avdelning för säsongsspecifik service, få se nu, det kanske fanns tusen kommunmedlemmar med väder- och väglagsberoende behov, här behövdes säkert hundra nya kommunalanställda, femtio för arbetet ute bland brukarna och lika många för administration, uppföljning och vidareutveckling. Vilken Värnamobo skulle inte hylla hans omtanke om skattebetalarna och därför ge honom sin röst! Här såg jag demokratins inre motor, dess starkaste drivkraft, blottlagd som om någon tagit bort det skyddande höljet för att förevisa det rena maskineriet.

Något sådant som där uppvisades kan bara inträffa under statsskick där härskarna tillsätts i hederliga, allmänna val, där medborgarna själva på något sätt utser sin styrande överhet (och det finns en undersökande press som har gjort det till sin uppgift att för läsarnas skull dra ner brallorna på den valda överheten så att den måste förbättra tjänsteutbudet så att den kan höja skatterna och bygga ett monument över sin egen humanistiska godhet vilket var själva syftet för överhetens engagemang).

Demokratins speciella väsen förstår man om man som alternativ föreställer sig att Smålands viktigaste brukspatron, en kapitalist, hade styrt över trakten. Han hade aldrig brytt sig om, eller ens upptäckt, att Elsa svalt och om han blivit påmind om detta missförhållande av redaktören så hade han (brukspatronen) bara sagt åt sin Rotary-vän chefredaktören att sparka redaktören och så var det problemet ur världen.

Kan man då dra slutsatsen att demokratin är det ädlaste, mildaste och folkvänligaste statsskick som kan uttänkas? Om du frågar demokratins hövdingar och dess högre och lägre manskap är detta definitivt fallet. Läs svenska läroböcker för svenska skolor så får du se hur demokratins egen personal tänker om sig själv. Men om du går till utomstående och mer sansade bedömare kan det låta så här i Tocquevilles fortsättning av ovanstående citat:

[Överheten] sörjer för [medborgarnas] trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Men anlagen för demokratins undergång ligger i de gener ur vilka den föddes. Det märks när den närmar sig sitt mål, vilket är det totala övertagandet av ansvaret för medborgarnas liv inklusive maten, boendet, hälsan och så vidare enligt den svenska regeringsformen 1 kap. 2 §. Därmed skrumpnar överhetens försörjningsmöjligheter och dess kadrer börjar tyna bort (kanske enligt den marxist-leninistiska principen om statens bortvittrande). En viktig fråga är hur lång tid denna process tar, det vill säga hur länge demokratin kan leva.

Sönderfallsprocessen har två steg. Det första steget handlar om att politiken professionaliseras, det vill säga gör sig oberoende av sina uppdragsgivare, medborgarna, enligt tysken Robert Michels Oligarkins järnlag. Den fasen pågick i Sverige från trettiotalets början och avklarades med den nya regeringsformen 1974 som blev det nya politikerväldets kröningsfest. Under den andra fasen slog järnlagen och Tocquevilles visioner till med full kraft och har nu gett landet ett stort antal problem som demokratin inte verkar kapabel att lösa varför den för svensk del kan antas stå på gravens rand. Det blir en livslängd på kanske etthundrafemtio år om man lägger till ett halvt sekel för preludierna.

Min slutsats är att demokratier inte blir så gamla. (Sokrates tycks antyda att ingen sorts statsskick blir särskilt gammalt, men det är en annan historia.) USA kan möjligen vara ett undantag, kanske rentav ett mirakel, som redan överlevt som demokrati i tvåhundrafemtio år, vilket troligen beror på att grundlagsfäderna med spännband och andra rörelsehinder velat begränsa politikernas makt (till exempel genom att förbjuda offentligt anställda att kandidera i val).