Herr Google är nog inte riktigt tillförlitlig som opinionsundersökare men helt fel har han troligtvis inte. Av nyfikenhet ställde jag två frågor till honom i ett ämne som känns angelägnare ju mer jag tänker på det även om det tyvärr visade sig att jag själv tillhör en försvinnande men förhoppningsvis växande minoritet. Frågorna var ”Hur många i Sverige vill förbjuda förtal av muslimer” respektive ”Hur många i Sverige vill tillåta förtal av muslimer”. Antalet träffar blev 150 000 respektive 14 600.

Sedan ändrade jag frågorna och fick ett oväntat resultat som kan betyda något viktigt. Jag la till ”och andra människor” på slutet så att frågorna blev ”Hur många i Sverige vill förbjuda förtal av muslimer och andra människor” respektive ”Hur många i Sverige vill tillåta förtal av muslimer och andra människor”. Antalet träffar blev 18 300 respektive 14 500.

Av detta fick jag myror i huvudet (efter det att jag bestämt mig för att siffrorna hade något slags relevans och kunde ligga till grund för slutsatser om svensk mentalitet). Det visar sig att de som liksom jag inte vill kriminalisera och förbjuda förtal av muslimer är lika många som de som vill tillåta kränkningar av andra. Det stämmer på mig. Jag blir inte mer upprörd för att någon kränker en norrman än för att han skymfar en shiamuslim. Om jag får säga det själv så är det ett tecken på att mina meningsfränder inte har några uppenbara rasfördomar. Vi menar att alla folk bör behandlas lika bra eller illa. Det ska inte vara extra förbjudet att förolämpa just muslimer. Det låter rimligt om du frågar mig.

När frågan sedan ställs om muslimer ska ha särskilda förmåner i form av särskild protektion mot ärekränkningar visar det sig att tio gånger så många svenskar vill ge muslimer ett extra skydd som svenskarna inte vill bevilja exempelvis finnar och kanadensare. Av detta drar jag slutsatsen att en majoritet av svenskarna tycker att just muslimer bör beviljas särskilda förmåner och extra skydd för att, antar jag, kompensera för svenskarnas påstådda strukturella fördomar eller för muslimernas egna defekter.

Antingen tänker jag fel eller också är mina slutledningar sensationella. I vilket fall som helst överensstämmer de med mina föreställningar om vanliga, hyggliga svenskars tänkande. Jag upptäckte detta tänkandes karaktär när jag hade jobbat ett tag i Afrika och lärt mig att afrikaner för det mesta följer andra normer än svenskar. Till exempel prioriterar de inte att komma till utsatta möten vid den tidpunkt som svenskar kallar ”i tid”. Jag drog den för svensk politik förbjudna slutsatsen att afrikansk mentalitet omfattade ett stort antal liknande avvikelser från det svenska tänkandet och att det var därför dessa länder var jämförelsevis underutvecklade. Underutveckling berodde alltså inte, tvingades jag till min förvåning och till mina kollegors fasa konkludera, på förtryck och neokolonialism utan på kulturella faktorer.

Den moderna svenska inställningen till de problem som följt med invandringen, kanske särskilt av muslimer, är att svårigheterna kanske beror på något kulturellt men att detta i så fall är orättvist och beror på svensk politik och därför måste kompenseras samtidigt som vi ivrigt och uppriktigt förkunnar alla människors och kulturers lika värde.