I SvD den 25 juli skrev Mårten Schultz under rubriken Det är attacker mot vårt allra heligaste:

”Yttrandefriheten kommer först i listan av opinionsfriheter och opinionsfriheterna kommer först i listan av mänskliga fri- och rättigheter. Det här är med andra ord värden som har högsta prioritet i Sverige.”

Och:

”Yttrandefriheten är central i denna kultur. I ett sekulärt Sverige är denna frihet det närmaste vi kommer en gemensam, fundamental grundnorm. Denna grundnorm styr inte bara lagstiftning och rättstillämpning. Yttrandefriheten utgör en bas för hela vår rättskultur.”

Han nämner inte de många kritikerna av detta vårt heligaste. Det gör däremot Nils Funcke i ett sin artikel Poänglöst och farligt att hota med förbud mot koranbränningar. Han påpekar att i kriser prövas lagen och statsråden.

Den uttryckta upprördheten från regeringen och dess urskuldande och avståndstagande från koranbränningarna har visat att regeringen – och de flesta som yttrat sig – inte hållit måttet. Man minns inget – eller struntar helt enkelt i lärdomarna från tidigare s.k. kriser med åtföljande krav från kränkta muslimer. (Eller från självutnämnda företrädare som påstår att muslimerna är kränkta.) Det går inte att tillfredsställa muslimer som fått upp blodvittringen, dvs förstått att politiker eller opinionsföreträdare i väst vacklar inför kraven från muslimskt håll. De kommer bara att kräva mer.

Alexander Bard resonerar klokt och underhållande i Det behövs mer koranbränningar. Men han, Mårten Schultz och Nils Funcke är undantag. De flesta som yttrat sig har varit mycket förstående inför muslimernas krav. Och av politiker är det bara Sverigedemokraternas företrädare, t.ex. Rickard Jomshof som stått upp för demokratin.

Det officiella Sveriges reaktion inför koranbränningar förklarar varför vi inte drogs in i andra världskriget. Nazisterna fick ändå, direkt, vad de ville. De behövde inte ödsla tid och trupp på svenskt motstånd.