Om någon värderar jämförbara handlingar på olika sätt beroende på vem som utför dem brukar vi tala om ”dubbla måttstockar”. Det som gäller i det ena fallet gäller inte i det andra trots att de båda fallen till sin natur är jämförbara.

De dubbla måttstockarna uppstår, tror jag, för att vi så gärna hänvisar till allmängiltiga principer när vi argumenterar politiskt samtidigt som vi egentligen motiveras i vårt tänkande av våra egna specifika preferenser och intressen.

Vi kanske säger att yttrandefriheten alltid ska gälla alla. Men av någon märklig anledning hänvisar vi till denna universella rätt framför allt när det är våra egna åsikter som ska kunna dryftas. Vi kanske säger att alla människor måste få håna religiösa symboler. Men rätten till religionskritik blir särskilt viktigt för oss när det handlar om att kritisera en religion vars inflytande vi själva vill motverka.

I Sverige hade vi fram till 1949 en hädelselag enligt vilken det var förbjudet att skända den kristna tron. Efter kriget ersattes hädelselagen med en allmänt hållen ”trosfridslag”. Alla religioner skulle nu skyddas från symboliska övergrepp; lagen hade fått en allmängiltig tillämpning. Vår egen specifika religion, kristendomen, intog inte längre en särställning i vår egen lagstiftning utan skändningar av religiös tro var lika förkastliga oberoende av vilken trosinriktning de riktades mot.

1970 avskaffades trosfridslagen. Tiderna hade förändrats och nu skulle den lika universellt giltiga yttrandefriheten stå över hädelseförbudet. Upphävandet av lagen 1970 hänger rimligtvis ihop med det sena 60-talets vänsterradikalism. Allt som var heligt i den gamla världsordningen – fanan och altaret, kungahuset och kyrkan – skulle ned i gruset.

Men nu, 50 år och en muslimsk massinvandring senare, är det inte lika självklart att religiösa symboler ska få hånas. Framför allt verkar det inte vara lika självklart för vänstern. Inga vänsteraktivister är ute och bränner muslimska fanor eller skrifter. Och den före detta socialdemokratiska justitieministern Tomas Bodström har krävt att koranbränningar ska förbjudas med hänvisning till rikets säkerhet. Däremot är kulturkonservativa sverigedemokrater tydliga med att de absolut inte vill ha något förbud mot koranbränningar och att yttrandefriheten måste gälla. 2023 är det alltså vänstern som vill skydda religionen medan högern vill kunna kritisera den. Något har hänt sedan 1970.

Det som har hänt är givetvis att vi fått en muslimsk invandring som vänstern till viss del har drivit fram och som den nu måste försvara. Vänstern fortsätter att motarbeta traditionalistisk kristendom men förminskar hotet från islam. Så är det och det förklarar mycket.

På ett mer abstrakt plan kan vi dock förklara det som hänt med att den universella principen om rätten till yttrandefrihet och religionskritik nu passar bättre in i högerns politiska agenda än i vänsterns.

En konservativ och nationalistisk höger som vill motverka islams påverkan på det svenska samhället ska självklart hänvisa till vår grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet. Det är bara att tacka och ta emot att vänstern för 50 år sedan så gärna ville få skända kristendomen. Högern har anpassat sig till de nya tiderna och gör nu försvaret av yttrandefriheten till en del av försvaret av det svenska samhället och den svenska kulturen. För vänstern har rätten till religionskritik däremot blivit besvärlig. Nu måste den problematiseras och diskuteras. Och även om många på vänstersidan står upp för yttrandefriheten beskriver de den faktiska religionskritik som nu utövas mot islam som främlingsfientliga provokationer.

Att hänvisa till en universellt gällande princip är ett starkt politiskt vapen som den konservativa högern givetvis ska använda sig av. Men det finns en mer radikal väg att gå. Och det är att ge upp lite det universella perspektivet och i stället försöka utgå mer från det egna specifika, det vill säga från våra egna intressen. 

Många vill idag exempelvis förbjuda religiösa eller ”konfessionella” friskolor. Men på vilket sätt utgör kristna eller judiska friskolor något problem? Om vi nu ska ha friskolor överhuvudtaget och om poängen med dessa ska vara att de ska erbjuda alternativ till den vanliga skolan är det väl rimligt att föräldrar som så vill ska få sätta sina barn i skolor som har en viss kristen profil? Men vill vi ha muslimska och därmed potentiellt islamistiska friskolor i Sverige? Här skulle fler svenskar antagligen svara nej.

Det är alltså inte primärt existensen av religiösa friskolor i allmänhet som är problemet utan – tycker många – förekomsten av muslimska. Problemet finns inte på det allmängiltiga planet utan på det specifika. Och då kan det vara bra att hålla sig på det specifika när vi formulerar vår politik eftersom vi annars riskerar att själva drabbas av de begränsningar vi tycker vi behöver ålägga andra och eftersom vi faktiskt riskerar att bli hycklare när vi börjar använda dubbla måttstockar för att värdera (påstått) jämförbara fenomen.

Men är det inte att ha dubbla måttstockar att tillåta kristna friskolor men att förbjuda muslimska? Nej, inte om vi från början har sagt att vi ser till våra egna svenska intressen och inte till något universellt allmänintresse. Hyckleriet försvinner alltså. Vi behöver inte använda principerna bara när de passar. Vi är öppna med våra preferenser. Men då måste vi också ha kunskap och självförtroende nog att kunna försvara dem.