Mitt budskap i denna krönika har framförts tidigare, kanske rentav flera gånger, men till min häpnad finns det fortfarande folk som inte tagit del av ärendet och naturligtvis i ännu mindre utsträckning begripit det. Ändå är det ganska enkelt och vad jag kan begripa rätt viktigt så jag tar det igen.

Mänskliga fri- och rättigheter är en åtminstone i västerlandet hyllad företeelse. När de åberopas brukar folk, delvis med rätta, ordna till anletsdragen och få något allvarsamt i blicken. Fri- och rättigheterna lämpar sig väl att omnämnas i högtidliga internationella sammanhang, till exempel på FN-konferenser, där de korta stunder kan framkalla broderlig sympati mellan representanter för alla de 193 medlemsländerna även om de flesta inte vet mer om fri- och rättigheterna än att de är heliga och rimmar på världsfred, alfabetisering, Agenda 2030 och mer pengar till FN:s 17 globala mål.

Om det låter som om jag raljerar med de mänskliga fri- och rättigheterna så kan det ligga något i det för det finns ofta något skenheligt i de vördnadsbetygelser som de tillerkänns men jag måste vara försiktig i mina formuleringar ty dessa fri- och rättigheter utgör den plattform på vilken västerlandets tyvärr alltmer malätna storhet vilar.

Troligen började det hela med Magna Charta på 1200-talet där följande paragraf antyder vartåt det skulle barka:

Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.

En professor i idé- och lärdomshistoria skulle säkert med gott fog tillrättavisa mig men jag tror inte fri- och rättigheterna utvecklades längre än så under de följande fyrahundra åren. Men på 1600-talet byggde engelsmannen John Locke ett fundament för fri- och rättigheterna som särskilt inspirerade de amerikanska och franska revolutionerna mot slutet av 1700-talet. Grunden för Lockes tänkande var idén om alla människors lika värde, en för den tiden ganska avancerad föreställning som gick på tvärs mot det etablerade hierarkiska systemet med en av Gud tillsatt kung i toppen. Det utvecklades också demokratiska föreställningar om att vanligt folk, nu när de var jämlika, skulle välja sin överhet (”magistraten”, sa Locke).

Men hur skulle man se till att de valda inte skulle missbruka sin makt? Där kom Lockes fri- och rättigheter till pass. De var ett slags medborgerliga frizoner som magistraten inte fick beträda. Frizonerna – ”de naturliga rättigheterna” – var heliga. Dit hörde den fysiska friheten, äganderätten, religionsfriheten, rätten till liv, frihet från förtryck och så vidare. Poängen var att ingen, varken andra medborgare eller magistraten, hade rätt att ge sig in på någon enskilds fridlysta mark och kränka vederbörandes rättigheter. Locke var radikal. Han nämner inte exemplet men jag tror inte han skulle ha något emot om någon brände en Koran som han själv ägde eftersom någon rätt för exempelvis muslimer att slippa bli retade inte ingick i de erkända frizonerna.

Lockes rättigheter skrevs in i såväl den amerikanska självständighetsförklaringen – ”Liv, Frihet och Strävan efter lycka” – som i franska revolutionens förklaring om människans och medborgarens rättigheter.

Sedan tog det ytterligare trehundra år innan man, framför allt i USA, utvecklade en ny sorts fri- och rättigheter som är det gamla rättighetspaketets motsats. Typexemplet, som uppträder i FN:s allmänna deklaration, är semesterersättningen som å ena sidan innebär en medborgares rätt att under vissa omständigheter leva på sin nästas bekostnad och å den andra sidan ger staten en skyldighet att hämta pengar ur nästans plånbok – och därmed kränka hans äganderätt – för att ge till den bidragsberättigade.

De gamla medborgerliga rättigheterna från Lockes dagar – vars syfte var att medborgarna skulle lämnas i fred – är numera i praktiken ersatta av sin motsats, nämligen att staten ska vara ta sig oanade befogenheter och vara skyldig att blanda sig i medborgarnas liv och lägga det till rätta. Lockes fri- och rättigheter är visserligen omnämnda i den svenska regeringsformen men staten visar ingen särskild respekt för exempelvis äganderätten och yttrandefriheten. Däremot förklaras det tydligt att den offentliga maktens huvuduppgift är just att styra människornas liv och rätta till det som staten anser bör korrigeras:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Att de mänskliga fri- och rättigheterna delvis förvandlats till sin motsats beror nog på att demokratin slagit igenom på allvar sedan Locke och att västvärlden därmed fått en ny sorts härskande klass, nämligen politikerna, samt att dessa gradvis utvidgar sina funktioner för att skaffa sig makt och något att göra. Detta är precis vad som i början av 1800-talet förutsågs av Tocqueville.