I dagarna har SVT lagt upp en ny brittisk TV-serie på SVT Play. I hatets mitt (The Walk-In) handlar om en människorättsaktivist som infiltrerar en högerextrem organisation, i svallvågorna efter Brexit, och stoppar ett mordförsök på en Labourpolitiker. Det är välspelat, välregisserat och spännande men det är ändå svårt att se den och jag ska berätta varför.

Anledningen till att jag har svårt att se den här serien är att begreppet högerextrem har missbrukats så till den grad de senaste åren att det blivit fullkomligt devalverat. Jag har själv blivit brunsmetad så många gånger att jag tappat räkningen, detta trots att jag aldrig gjort eller sagt något som skulle kvalificera mig som extremist åt vare sig vänster eller höger. När jag, i seriens första scen, ser en våldsverkare (som jag förmodar ska vara högerextrem) gå in i en närbutik och slå ner en invandrare blir jag därför mindre skrämd av scenen i sig än av att det faktiskt finns människor i Sverige som anser att den där våldsverkaren är jag.

Jag har inte bara tappat räkningen på hur många gånger jag blivit brunsmetad, jag har också glömt många av orsakerna till högerextremiststämplingen. Men några minns jag fortfarande. Som när jag skrev om hur vänsterextremister kastat ammoniakballonger och sten på polishästar och -hundar under en demonstration mot SD 2014, till exempel. Trots att jag citerade en källa inom polisen blev jag anklagad för att fara med osanning och vara en nyttig idiot för ”fascistoida intressen” (ungefär som om polisens hundar och hästar skulle vara fascister).

En chefredaktör på en av de mest vänstersinnade tidningarna (som dessutom hade nära kontakt med vänsterextrema AFA) kallade mig öppet för högerextremist och skrev i samma veva att allt våld mot högerextrema är självförsvar. Man skulle alltså kunna hävda att han faktiskt uppmanade till våld mot mig, bara för att jag citerade polisens egna uppgifter om djurplågeriet under demonstrationen.

Jag blev också anklagad för att vara högerextrem när jag för ett tiotal år sedan ifrågasatte det rimliga i att tiggare från Balkan tillåts etablera tältstäder i Sverige och uppehålla sig här långt utöver vad EU:s lagstiftning medger. Då fick jag bland annat utstå hat och hot från ett par präster i svenska kyrkan och från en högprofilerad katolsk äldre man, som spred fruktansvärda rykten om mig.

Den sistnämnde var av den gamla goda ”vänstersorten”, rättrådig som få och lika övertygad om sin egen förträfflighet som om min bottenlösa ondska. Han skrev om mig på sociala medier, startade kampanjer mot mig och vid ett tillfälle förföljde han mig till och med då jag var på väg till mitt kontor.

Jag förmodar att han, i likhet med tidigare nämnde chefredaktör, ansåg att även fysiskt våld mot mig skulle vara rättfärdigat eftersom jag, i hans ögon, var högerextrem. Kanske hade han, om han inte varit så pass gammal, rentav försökt sig på ett angrepp. Det får jag dock aldrig veta eftersom han numera piper iväg som ett torrt skinn varje gång våra vägar korsas. Jag anar att det kan ha att göra med att han en gång såg mig tillsammans med min make, som är både lång, stark och ståtlig och vars blick genast talar om för alla som försöker mucka att han inte är den som viker ner sig.

Det finns många liknande exempel på hur både jag och många andra blivit nerkletade med den högerextrema stämpeln, av den enda anledningen att vi har sagt en del obekväma sanningar och ifrågasatt en vissa fenomen och företeelser som etablissemangets åsiktskorridor inte velat sätta fokus på. Vissa av de här påstått högerextrema känner jag personligen och vet mycket väl att de inte är några extremister överhuvudtaget.

Även om det brunsmetningen numera avtagit lite (sannolikt eftersom det inte längre ger någon större effekt då det är mer eller mindre allmänt känt att majoriteten av de anklagelserna är grundlösa) så händer det faktiskt fortfarande. Nu senast efter texten jag skrev om den misstänkte Emporiamördaren och dennes advokats uttalanden i pressen. En god vän till mig skickade en länk till texten till Johan Fernvall, som svarade med orden:

”För kännedom läser jag inte högerextrema medier eller annat trams”

Vi har med andra ord advokater i Sverige som menar att det är högerextremt att värna brottsoffer före gärningspersoner.

Det lättsinniga och ansvarslösa användandet av begreppet högerextrem väcker också frågan om hur utbredd den verkliga högerextrema arenan egentligen är. Om den är så stor som det ofta sägs, varför finns det då ett så stort behov av att utpeka icke-extremister? Räcker inte de riktiga högerextremisterna till, eller hur är det egentligen?

I Storbritannien är problemet med högerextremismen sannolikt större, men jag har ändå svårt att ta den här serien på det allvar den förtjänar. Det blir lätt så när man lever i ett land där medier, myndigheter och politiker ständigt enbart fokuserar på högerextremism men ser mellan fingrarna med sådant som vänsterextremism och islamism.

Foto: Skärmdump, SVT Play