Debatter är en sorts samtal som genomförs enligt ett någorlunda standardiserat regelverk vars syfte är att skapa ytterligare klarhet i någon fråga som är viktig såväl för debattörerna som för auditoriet. I mitt yrkesliv har jag haft mycket med debatter att göra. Det enklaste är att medverka som publik. Vid sådana tillfällen har jag oftast valt en plats nära utgången för att obemärkt kunna smita om arrangemanget blir för trist. Det roligaste (för den som är det allra minsta exhibitionistiskt lagd) är att delta som debattör eller, ännu bättre eftersom det ger så goda möjligheter att dominera scenen, som debattledare. Det otacksammaste men kanske nödvändigaste är att på förhand regissera debatten vilket omfattar angelägna uppgifter såsom att kontrollera att debattörerna någorlunda accepterar att hålla sig till den utlysta frågan. (Många debattörer, särskilt de som är nervösa att uppträda inför publik, kan när det kommer till kritan få panik av ämnet och välja att tala om något annat där de känner sig mer hemmastadda.)

Så småningom, vilket i det här fallet betyder alltför sent, har jag insett skälet till att jag alltid värnar om flyktmöjligheterna är att de flesta debatter är tråkiga samt att den tristess de så ofta utsöndrar beror på att de är komponerade för fel syfte vilket jag tror har djupa sociala orsaker.

Föreställ dig en idealisk typ av debatt, en sådan som du i verkligheten nästan aldrig bevistat. Ordföranden inleder inte med ett långt tal som redan från början får oss längst bak att planera utskjutning. I stället nöjer han sig med att presentera debattens ämne och syfte, till exempel att det tilltagande antalet gängmord är ett samhälleligt besvär vars olika bekämpningsstrategier nu ska diskuteras och den svenska modellen jämföras med i första hand den saudiarabiska, den libanesiska, den sydafrikanska, den filippinska, den ryska plus kanske några ord om den amerikanska. Åh fan, säger vi som sitter längst bak, det kan kanske bli något oväntat och intressant i alla fall.

Men så går det inte till i verkligheten. Där är ordföranden i stället en kändisjournalist från statsmedia som valts för att han antas kunna liva upp en för det mesta uttråkad publik. Kändisjournalisten har många års erfarenhet både som reporter och inhyrd debattledare att skapa konflikter mellan olika kontrahenter eftersom han vet att publiken alltid blir uppiggad av att det börjar lukta blod. Det ska vara kort, snärtigt och lagom aggressivt. Han hetsar därför debattörerna mot varandra, spetsar till deras uttalanden och begär av dem att på några sekunder åstadkomma ett ilsket genmäle som han hoppas ska eskalera konfliktnivån och på det viset ge publiken valuta för pengarna.

Det är egentligen bara en sak man vet med säkerhet om resultatet av sådana debatter. Det är att ingen begriper grundfrågan – om man över huvud taget minns den – bättre efter debatten än före. Det beror på att kunskap, insikt och förståelse inte skapas genom gräl, konflikter och missförstånd trots att debattledare uppför sig som om det vore så. Visserligen har de rätt i att den fräna lukten av näsblod stämmer publiken på bättre humör men detta är lika naturligt som att det är roligare att se en boxningsmatch där parterna verkligen pucklar på sin motståndare än en där boxarna ondsint men orörligt sitter och blänger på varandra i varsin ringhörna.

Men en debatt bör inte ha samma syfte som en regelrätt omgång i ringen. Att folk betalar för att se en match beror på att de blir uppmuntrade av att se en människa i enlighet med ett rättvist regelsystem bli misshandlad, kanske till och med slagen medvetslös. Så är det inte med en debatt (om den, som sagt, inte leds av en person som valt fel regelbok). En debatt är ett civiliserat verktyg som används för att fördjupa människors förståelse. Har du noterat hur du själv nydanar dina insikter och reformerar din förståelse? Enligt min erfarenhet är detta en ganska jobbig process eftersom det är så svårt att tänka att man helst låter bli. Framför allt räds hjärnan långa språng där man kanske inte ens ser landningsplatsen. Det är för sådant det mänskliga samhället har uppfunnit debatten så att folk kan ta hjälp av andra. Debatten handlar inte om att paradera färdigutvecklade intellektuella vapen som ICBM-raketer på Röda Torget utan om att försiktigt treva sig fram, lägga fram sina osäkra hugskott inför andra människor som också erkänner sin okunnighet och svaghet och framför allt att se i deras ögon om de hänger med på ens förmodanden. Att arrangera debatter som verkligen leder framåt är svårt. Det där därför man av säkerhetsskäl ska sätta sig nära en lättillgänglig utgång.