En av mina favoritdikter lyder som följer:

Människans förstånd är armt,

är det kallt vill hon ha varmt,

är det varmt vill hon ha kallt,

hon har klagomål på allt.

I enlighet med diktverkets inneboende budskap så kanske du tar anstöt eftersom du intuitivt genomskådar mina avsikter. Vad jag egentligen vill åt är sådana som Greta Thunberg, Al Gore, Johan Rockström och de andra undergångsprofeterna som på senare år verkar ha slagit sina påsar ihop under beskydd av IPCC för att vinna så mycket mer kraft i sina försök att övertyga oss andra och veligare typer om att jordens och människans undergång visserligen må ha förutsagts ett oändligt antal gånger utan att förverkligas så är det den här gången verkligen – verkligen, hörru! – oundvikligen på allvar för det har FN beslutat i sin generalförsamling.

Uppriktigt sagt och utan raljeri kan jag nämligen inte få in i min skalle att så många välutbildade, ofta högavlönade och skötsamma människor sätter sin lit till de ständigt pånyttfödda och sedan lika ständigt lika envist borttynande profetiorna om alltings snara fördärv. Naturligtvis blir inte alla fanatiker i Thunbergs klass – vilket antagligen beror på att vi här för det mesta har att göra med väluppfostrat folk som inte vill bli påkomna med sociala fadäser som att stoppa kniven i munnen eller tungomålstala om den kommande värmedöden – men samtidigt skulle de inte gilla att ertappas med att köpa något oekologiskt i ICA-butiken eller, o fasa!, att av misstag säga något som kunde uppfattas som ett erkännande av Donald J. Trump.

Häromdagen satt med en kompis över en lunch (i vilken kött ingick eftersom vi var på humör att provocera eventuella närvarande PK-ister) och försökte ur minnet erinra oss vetenskapligt erkända undergångsvarsel som liksom morgondimman sedermera tonat bort och upplösts utan rest och efterlämnade minnen. När vi hade gått igenom olika varianter av överbefolkning, skogsdöden, ozonskiktet, snabbt annalkande istider, uttömningen av jordens råvaror, Sibiriens metangasutsläpp, skogsdöd, hela containers med smittsamt dödligt material som ebola, aids, covid samt döda fladdermöss, en massa artutrotningar såsom av mammutar och ålar (och, för all del, av smittkoppor).

Till slut gav vi upp. Det finns ändå för mycket som människorna har haft tillfällig anledning att oroa sig för, sa kompisen. Men har du tänkt på att vi ännu bara talat om moderna hot? Vad menar du? sa jag. Det fanns en massa skrämmande 1800-talshot också, sa han, som till exempel att folk skulle bli vansinniga om tågen gick fortare än trettio kilometer i timmen. Jag ville inte riktigt godkänna det hotet mot mänskligheten. Det når inte upp till Romklubbens undergångsförteckning därför att om man kan strunta i tågen om man är rädd för tågpsykos. Vi enades om att detta nog vore ett hållbart synsätt.

Men du, sa min kompis efter en stund. Vi har ju missat de stora undergångsvisionerna. Alla de som har religiös grund. Religionen är all undergångs moder! Ozonhålet och skogsdöden bleknar i jämförelse. Det har du rätt i, sa jag, och googlade på ”predictions of the destruction of the world”. Jag fick 13 100 000 träffar med apokalyptiskt innehåll men det är antagligen bara ett snålt och fattigt utdrag ur det fullständiga registret som nog bara finns arkiverat i himlen (om det där finns tillräckligt med el för att hålla filerna uppdaterade och intakta). Wikipedia erbjuder ett undergångskompendium som täcker två årtusenden och då ändå bara innehåller korta sammanfattningar av några hundra av de genom tiderna mest tilltrodda undergångsvisionerna. Till exempel var år 500 ett med undergångsvisioner rikligt försett år då tre framstående, fortfarande kända, kyrkofäder – Hippolytos, Sextus Julius samt Irenaus – oberoende av varandra förutspådde jordens säkra undergång just det året. (Sextus Julius flyttade senare det förutsedda datumet för händelsen från år 500 till år 800 hur det nu kan ha gått till.) Som svensk kan man inte underlåta att känna en viss stolthet över att vår egen Emanuel Swedenborg finns med på denna lista över den mänskliga historiens kanske mest framstående förstörelseförkunnare.

När man ägnat frågan sådan ingående uppmärksamhet som jag (och min kompis) faktiskt gjort så börjar saken anta en annan skepnad. Numera antas sammanbrotten ha fysiska eller kemiska eller andra naturvetenskapliga orsaker och villigt låta sig simuleras med hjälp av matematiska modeller som ibland, för att över huvud taget kunna uttolkas, förstärks med algoritmer för att uträkningarna och de empiriska mätningarna åtminstone ska sluta i samma härad så att man slipper jämföra exempelvis ”kilometer i timmen” med ”karat”.

Gamla tiders sönderfallsnarrativ behövde inte följa av naturvetenskapen tvingande regler utan utvecklade sig fritt alltefter vad aktuell profet tyckte sig finna för skäl att varna sina samtida. Ofta handlade det om att människorna skulle ha något straff som kunde komma i form av någon särskilt storslagen missväxt eller med rejäla pestutbrott.

När jag i det perspektivet betraktar vår tids minst lika aktiva undergångsindustri som någonsin forna tiders så inser jag att sönderfallens orsaker kan vara vad som helst. Det behöver inte handla om något fysiskt och tekniskt som när det gäller klimatskräcken där vi frågar meteorologer och andra naturvetenskapare om djupare och säkrare kunskaper. Förr i tiden räknade vi med att teologer och astrologer skulle komma med de mest tillförlitliga synpunkterna som för det mesta handlade om något socialpsykologiskt av typ att människan kände sig i behov av någon sorts gudomlig bestraffning. Det enda som håller sig oförändrat genom tiderna är den fasta övertygelsen att undergången är nära. Förklaringarna dög lika bra vilka de än var.

Det är en luttrande känsla. Varför skulle jag över huvud taget om Thunbergs och Rockströms synpunkter när en sådan som Swedenborg kunde komma fram till helt tillförlitliga synpunkter med helt andra intellektuella metoder? Grunden till vår skräck ligger i vår egen fantasi och likaså de skarpa tankegångar som vi använder för att bevisa för oss själva att vi har tänkt rätt.