Äntligen är det midsommarafton, denna fantastiska fest som är så ursvensk att den retar gallfeber på det kulturförnekande etablissemanget. Just så här års brukar kulturskribenterna på de stora plattformarna tävla i vem som kan vara mest skeptisk till den här svenska traditionen och man ställer gärna frågan Hur svensk är midsommartraditionen – egentligen… för att antyda att midsommar egentligen inte är ett dugg svenskt utan kanske en kinesisk, kurdisk eller syrisk begivenhet.

Deras ständigt återkommande attacker på de svenska traditionerna är dock fruktlösa, har det visat sig. De får visserligen varandras beundran men vanligt folk bryr sig föga. Svenskar firar svensk midsommar ändå, oavsett vilka dumheter kulturförminskarna vräker ur sig.

Själv har jag, genom åren, firat midsommar på alla möjliga och omöjliga sätt. Som barn firade jag hos morfar i Kristinehamn, med lövad veranda och sill och färskpotatis i trädgården. Ofta gick vi till hembygdsgården och dansade runt stången också, och det kändes alltid så festligt när man fick ta på sig finklänningen och mamma band en blomsterkrans till håret.

Senare, i tonåren, blev det midsommarfirande på en och annan camping med en och annan mellanöl. Vid ett tillfälle åkte jag, tillsammans med några bilburna vänner, till Öland, en annan gång till västkusten. Jag har också firat midsommar på Skansen, i skärgården och hemma på balkongen. Vid några tillfällen har jag firat utomlands också, eftersom det åtminstone förr i tiden var betydligt villigare att resa till storstäder som London och New York under midsommarveckan.

För mig är det egentligen inte viktigt var jag firar midsommar – det är klart att det är underbart att avnjuta jordgubbarna på en klipphäll i skärgården eller duka långbord i trädgården intill den röda stugan men jag kan också gärna avnjuta min sill vid köksbordet eller på balkongen. Kopplingen bakåt, till kulturarvet och till tidigare generationers firande, finns där ändå.

När jag studerade etnologi i slutet av 90-talet var det vedertaget att midsommar är en mycket gammal svensk helg, med rötterna i den förkristna tiden och av de lärare som undervisade när jag studerade var Jonas Engman, numera intendent på Nordiska museet.

2011 intervjuades han av Sveriges Television om midsommarfirandets ursprung och klargjorde då att ”den svenska allmogen har alltid firat en egen fest som inte är direkt kopplad till den kyrkliga högtiden”.

2019 sa han något helt annat, nämligen att ”midsommarfirandet går tillbaka till Johannes Döparens dag 24 juni och den tid när vi var katolska”.

På så kort tid som åtta år har alltså Nordiska mest museets tongivande röst reviderat historien utan att han, såvitt jag kan utröna, har några belägg för det. Ingenting tyder på att det kommit nya forskningsrön under de åtta år som gått mellan intervjuerna, likväl kan man idag läsa på Nordiska museets hemsida att midsommarfirandet kom till oss från Tyskland, i samband med att vi kristnades.

I sin strävan efter att banka in i svenska folkets medvetande att det inte finns några svenska traditioner bortser man alltså från de dokument som tydligt visar att midsommarfirandet var så djupt förankrat hos svenska folket att det ännu 500 år efter kristendomens införande var stört omöjligt att få folk att fira Johannes döparen på lagom fromt vis. Om detta vittnar ett dokument skrivet av biskop Olaus Magnus på 1500-talet.

Kultureliten för med andra ord en ständig kamp för att förminska den svenska kulturen och dessutom revidera vår svenska historia. Varför kan man spekulera i men tyvärr har de här krafterna lyckats alldeles för väl i sitt uppsåt, för idag finns det mängder med svenskar som finner stolthet i att skamset påstå att vi minsann inte har någon kultur.

Det här bör man förstås alltid vara medveten om, så att man inte riskerar att dras med i tramset av bara farten, men så här i midsommartider tycker jag de här töntarna – för det är ju vad de är – kan få orera bäst de vill utan att vi bryr oss om dem. Jag tar en paus från eländet och njuter av denna urgamla svenska tradition.

Glad midsommar!

Bild: Midsommar vid Granbergsdals hytta, norr om Karlskoga (skribentens foto)