Expressens kulturman Jens Liljestrand har vaknat. Han har haft fel om allt, förklarar han nu i en text som jag förmodar ska framstå som ödmjuk och insiktsfull. I sin upphöjda tolerans och tillit har han helt enkelt inte velat förstå hur misslyckad migrationspolitiken varit. Men nu när han i sitt hjältemod ”erkänner” att han haft fel har han ett önskemål: Säg inte ”vad-var-det-jag-sa”. När den store kulturmannen vaknar ska alla buga och bocka, annars kan han bli ledsen i ögat.

Jag köper inte ett ord av vad Jens Liljestrand säger. Man måste vara bra dum för att inte förstå hur migrationspolitiken har påverkat samhället, och jag tror inte att Liljestrand är korkad. Däremot framstår han som en hycklare av stora mått. Inte förrän nu, när de alternativa medierna banat väg för ett öppnare diskussionsklimat, finner han det för gott att plötsligt erkänna att han ”haft fel”.

Han kör samma snack som alla andra räddhågsna stackare som vill visa att de ser och förstår men inte vill erkänna att problemen ligger i själva konceptet mångkultur. Så här skriver han:

Migrationspolitiken har varit mer misslyckad än jag velat förstå. Den sociala nedrustningen av förorterna, det växande utanförskapet, fattigdomen, hopplösheten. Narkotikapolitiken, givetvis. Polisens resurser. Skolans förfall. Tillgången på vapen. Allt.

Nedrustning, utanförskap och fattigdom. Givetvis. Att det största problemet är mångkulturen – att vi öppnat gränserna för stora grupper från kulturer som inte har någonting gemensamt med vår egen och som inte respekterar vårt demokratiska samhälle – vill eller vågar han fortfarande inte erkänna.

Jag vet inte vad det är som gör att kulturskribenter som Liljestrand har så oerhört svårt att erkänna att mångkulturen i sig är ett problem. Är de rädda för att bli utfrysta av det etablissemang de tillhör? Eller svänger de sig med de här utnötta flosklerna för det får dem att känna sig lite förmer än vanligt folk, som tvingas leva i verkligheten?

Jens Liljestrands utspel påminner om Eskilstunaredaktören Eva Burmans, när hon kallade sin stad ”ett rövhål”. Inte heller hon vågade stå för att det är mångkulturen som är problemet. Istället är det, enligt henne, vi svenskar som inte visat tillbörlig respekt för invandrarna, något som Birgitta Sparf skrivit mycket bra om här.

Jag förutsätter att Eva Burman inte menar ett ord av det hon säger, helt enkelt för att det är svårt att föreställa sig att en uppenbart framgångsrik yrkeskvinna skulle kunna resonera så infantilt. Återstår det totala hyckleriet, möjligen i kombination med rädsla för utfrysning. Skyller man på svenska folket behöver man inte oroa sig, då är det tummen upp från finrummens aktörer. Och Liljestrands ”erkännande” ter sig precis lika oärligt.

Så sent som 2019 reste Jens Liljestrand runt i Sverige, i första klass på X2000, och skrev fördömande om svenskar som oroas över att småorterna i landet domineras av invandrare, något som Richard Sörman skrivit om här på Det Goda Samhället. Svenskar var, menade Liljestrand förnumstigt, bara nostalgiker och pensionärer – invandrarna var framtiden.

Det här är förstås svårt att komma runt, nu när han försöker vinna poäng på att plötsligt ”vakna”. Men han kommer på råd. I sin ödmjukhet säger han sig önska ”ett politiskt klimat där vi kan enas om att politiken har misslyckats”. För att slippa stå till svars för sin egen roll i den förljugna debatten lägger han också in en brasklapp:

… positionering, pajkastning och vad-var-det-jag-sa kanske känns bra för stunden men knappast hjälper långsiktigt. Att lägga prestigen, kulturkriget, twitterhånet åt sidan när barn dödas.

Jag ser redan varthän det barkar. Nu när de ”fina” börjar våga erkänna att våldet är ett problem så ska alla andra, som såg detta och vågade tala om det medan det fortfarande utgjorde en risk för svartmålning och karaktärsmord, åter tystas – denna gång med pekpinnar om att inte säga ”vad-var-det-jag-sa”. Den som säger ”vad-var-det-jag-sa” är intolerant, elak, dum och ägnar sig åt ”pajkastning”. Men, som Johan Westerholm skriver på Ledarsidorna.se: Det finns ett värde i att komma ihåg vem som sagt vad och vem som kastat vilken paj.

Så, till Jens Liljestrand och alla andra översittare som nu tävlar om att visa hur ”vakna” ni blivit: Vad var det vi sa!

Bild: Skärmdump, Twitter