Magdalena Andersson ljuger ständigt, så ihärdigt och återkommande att det ter sig som tvångsmässigt.  Det genomförs till synes utan tanke på att det blivit meningslöst: Hennes yttranden har blivit utan innehåll. Läsaren och åhöraren förväntar sig inte längre någon meningsfull information från henne.

Detta ljugande ter sig som dess mer meningslöst eftersom varken hon eller det parti hon leder har några bestämda åsikter. (Mellan raderna framträder en svidande kritik mot ett parti som misslyckades med att formulera en politik för att lösa de problem landets löntagare möter. Arbetet 3/2 2023. I en rörig DN-artikel avslöjas Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas planlösa letande efter en politik). 

Partiet står utan politik, utan begrepp om hur det skall kunna angripa en verklighet det inte längre förstår eller kan påverka. Det verkar dessutom oförmöget att skaffa sig någon uppfattning och inriktning, eftersom det inte längre har några kärnväljare. LO-medlemmarna har gått till SD och de nya väljarna, akademikerna i storstäderna, har helt andra åsikter. Gynnar partiet arbetarna för att få dem tillbaka från SD kommer de att mista storstadsgrupperna, och tvärtom. Det är SD – inte Moderaterna – som har orsakat Socialdemokraterna de största väljarförlusterna någonsin. Socialdemokraterna har gradvis tappat stöd bland arbetarväljare sedan mitten av 1970-talet och framåt. Att partiet i valet 2018 fick 28 procent istället för 35 procent i valet 2006 kan dock tämligen entydigt förklaras med SD: s lyft från 2,9 procent (2006) till 17, 5 procent (2018). (Widar Andersson i Folkbladet 30/3 2022.)

Anderssons och hennes partis enda möjlighet är att kritisera regeringen så gott det går, trots att avsaknaden av en egen politik gör kritiken ihålig.

Så, varför ljuger Andersson? Hon ljuger för att slippa ta ansvar för en politik som inte existerar, som hon inte vågar stå för. 

Hon och partiet skulle enkelt kunna slippa de trångmål som tvingar henne att ljuga. Deras standardsvar borde vara: ”Det får vi se…” – utbroderat på lämpligt sätt. 

Nu trampar hon gång på gång i klaveret. Hennes ljugande blir ständigt avslöjat. Det är onödigt.

Hon vet och hon vet att alla vet att hon är utan verkliga åsikter, utan bestämda uppfattningar. Det måste leda till förskräckliga känslor av obehag och osäkerhet hos henne och andra i partiet. Så, varför inte säga som det är: ”Vi får se” – viket alla vet betyder: ”Jag – vi – vet inte”.

Nu kommer hennes mycket höga förtroendesiffror att månad för månad minska. Hon sågs, som ny partiledare, lika oprövad och löftesrik som en gång de Gaulle när han fick makten i det krisande Frankrike. Han visste däremot vad han ville och fick länge behålla sitt förtroende. Det vet alltså inte hon, och det får inte hon.