Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping  point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.

Sedan Parisavtalet formulerades år 2015 har 197 länder ”anslutit sig” vilket skulle betyda att det år 2050 inte ska bli mer än två grader varmare – helst inte mer än 1,5 grader – än under förindustriell tid. Före Parisavtalet fanns det internationella Kyotoprotokollet som redan tidigt visade tecken på att troligen aldrig kunna uppfyllas (vilket antagligen var huvudskälet till att länderna övergick till Parisavtalet). Kyotoprotokollet var bindande vilket visat sig göra signatärerna alltmer nervösa när skulle skull infria sina förbindelser. Bättre då ersätta Kyoto med Paris särskilt som Paris inför allmänheten försäkrades vara bindande men praktiken inte är bindande eftersom det saknar sanktioner.

Och eftersom det saknades straff för dem som inte uppfyller sina förpliktelser så kunde kraven på vad länderna skulle göra sättas mycket högt. Enligt de stränga Kyotokraven skulle utsläppen sänkas med fem procent på tjugo år från 1990 till 2010. Enligt de nu gällande, mildare kraven i Parisavtalet ska utsläppen minskas med 85 procent, det vill säga praktiskt taget elimineras, fram till 2050. Det ser inte precis ut som någon förmildran av kraven men eftersom sanktioner saknas fungerar systemet som om kravet avsevärt lindrats. Det bär emot att införa dödsstraff för gång mot röd gubbe men om straffet aldrig utmäts kan det kanske tolereras.

Enligt en nyligen utkommen rapport från CNN ser det emellertid sämre (där ”sämre” betyder att tipping pointsen tycks vägra att materialisera sig och fossilförsörjningen lufsar på ganska bra):

Världens största företag har nästan inte gjort några framsteg när det gäller att begränsa den globala uppvärmningen sedan 2018.

De allra flesta av världens största företag har gjort nästan ingenting under de senaste fem åren för att tillräckligt minska sina föroreningar som värmer planeten för att undvika katastrofala klimatförändringar. Stora företag är antingen mer benägna att bidra till extrema uppvärmningsnivåer eller avslöjar inte sina utsläpp av växthusgaser alls, enligt en ny rapport från ESG Book, som CNN sett.

Den ledande leverantören av hållbarhetsdata fann att ansträngningarna från bara 22% av världens 500 största börsföretag efter marknadsvärde är anpassade till Parisavtalet, som syftar till att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius över förindustriella nivåer. Det är en ynka ökning från 18% av företagen 2018.

Klimatforskare anser att en 1,5 graders ökning av den genomsnittliga globala temperaturen är en viktig tippingpunkt, bortom vilken risken för extrema översvämningar, torka, bränder och matbrist kan öka dramatiskt.

Man kan tycka vad man vill om CNN:s värderingar men den brytpunkt som företagets reportrar nu talar om inte är den av många förutsedda där fossilerna slutar användas utan tvärtom den som de stora företagen i verkligheten följer eftersom de vet att det i vanliga medelklassares ögon vore en sorglig tipping point åt andra hållet om alla vanliga människor vore tvungna att låta sina liv och sin levnadsstandard styras av exempelvis den opålitliga vindkraften.

Vi kan kanske lita på att de flesta storföretag ljuger när de förkunnar sig vara hållbara enligt vad Greta Thunberg försökt lära dem.