Kulturlivet i Sverige är till mycket stor del offentligt finansierat. Teatrarnas, muséernas och andra institutioners budgetar har som stor, ofta största intäktskälla skatter. 

Kulturlivet är alltså till stor del beroende av politiska beslut. Samtidigt vill dess företrädare av någon anledning framställa sig som självständiga: man har uppfunnit begreppet ”på armslängds avstånd” –  sedan pengarna väl är beviljade skall politikerna och de offentliga tjänstemännen hålla sig borta, inte utöva något inflytande. 

Som alla förstår är detta ett spel i samförstånd för att dölja det verkliga förhållandet: Anpassningen sker i förväg, innan anslaget beviljats. 

Samma förhållande råder mellan den politiska makten och den press, radio och tv som, till stor del offentligt finansierad, skall granska politikerna. Också detta samspel styrs av ett tyst accepterande av samma slags regler: inget verkligt ifrågasättande får ske. 

Också partierna lever till största delen på skattemedel. De är nöjda med det. De enskilda förtroendemännen, riksdagsmän och andra, är samtidigt helt beroende av partiledningarnas vilja att acceptera dem på partilistorna. 

Det är därför få svenskar känner en riksdagsman eller kommunpolitiker. Det finns ingen anledning. De har ingen egen makt. 

Vad kan man göra åt det? Ingenting, eller nästan ingenting. Ibland kommer det fram en ny spelare på arenan, en spelare som ännu inte blivit insnärjd i det stora samförståndet. Då blir det lite gnissel, som när SD tar sig rätten att ha åsikter om detta dolda samförstånd – som rätteligen borde kallas korruption. 

Det har nyss varit nationaldag. Jag såg mycket av firandet på tv – och tyckte att det var anslående, välgjort – och vi skall vara tacksamma över att ha en så kunnig talman.  

Men det var också en nationaldag för oss svenskar och vår förmåga att gemensamt, i samförstånd dölja verkligheten. Det som hyllades var den öppna svenskheten, viljan att vara öppen och välkomnande mot omvärlden. Samtidigt vet vi att denna vilja främst finns – eller har tidigare funnits – bland makthavarna, inte bland folket. Under lång tid har en invandring tillåtits som på många sätt förstört den vanlige svenskens vardag. På nationaldagen erkändes inget av detta. Tvärtom, det utifrån kommande hyllades. 

Polerandet fortsätter.