Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.

En sådan skribent heter Andrev Walden och jobbar på Dagens Nyheter. Han har en eller flera teorier om tillståndet i Sverige och vad politikerna borde göra, såväl de goda som de dåliga.

Walden tar sitt avstamp i Aftonbladets ledarsida där kulturskribenten Pettersson menar att partierna är likadana om man bortser från deras syn på sd. Därav gör Walden en lyckad metafor: ”allt vi har att välja på är om samhället ska gå sönder till tonerna av nationalsången eller av Internationalen”.

Om han nöjt sig med denna observation vet man inte vad som kunde ha hänt. Kanske hade vi ätit lunch och blivit dödspolare. Kanske skulle det visa sig att Walden förmått göra en sociologisk analys som visade att partierna inte längre representerar olika intressen i det civila samhället och därför har olika uppfattningar och ideologier. Sedan 1970-talet är allihop tvärtom statsanställda på precis samma villkor som kollegorna eftersom det är staten som ger dem lön. Tillsammans utgör de ett enhetligt politikervälde där ingen har någon anledning att ideologiskt avvika från någon annan annat än i frågan om sd.

För mig är det, inom parentes sagt, en gåta att Sveriges tänkare, samhällsvetare och opinionsbildare inte gör ett större nummer av denna självklarhet. För hundra år sedan försörjdes socialdemokraterna av arbetarklassen och gick därför dess ärenden medan högerpartiet fick betalt av kapitalistklassen och därför drev en politik som tilltalade uppdragsgivarna. Är det inte uppenbart att det numera råder samma relation mellan staten och politikerna som det tidigare gjorde mellan SAP och arbetarna?

Men eftersom politikerna inte gillar min teori om politikerväldets uppkomst fnyser de åt den – vem skulle gilla att höra att inte bara han själv utan även alla kollegorna i olika partier egentligen är statens drängar – så låtsas de att de politiska strider är lika friskt eldfängda som någonsin tidigare och inte alls enbart handlar om på vilka grunder man ska ogilla sd. Till exempel har Walden upptäckt en havsvid och avgörande motsättning mellan partierna.

De goda partierna är för Walden ”vänstern”. Vänstern vill höja skatten, kanske bara lite, men Walden anser att det finns ett ”marknadslogiskt” samband mellan vad man stoppar in i den offentliga sektorn och vad man får ut. Så med lite mer pengar än nödvändigt till vården och skolan så kommer det nästan säkert att slå gnistor.

De onda partierna är högerpartierna. Liksom vänstern har de bara ett instrument i sin verktygslåda, men inte ”mer pengar”, utan ”mer effektivitet.” ”Om någonting inte fungerar som de ska kan det aldrig lösas med pengar, bara med effektivisering”, det är Waldens tolkning av högerns budskap. I verkligheten fungerar förstås inte högerns budskap heller.

Då föredrar jag Aftonbladets syn på svensk politik som är att skillnaderna mellan partiernas politik är oroväckande liten vilket har sina randiga skäl.