Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.

I den nationalekonomi som härskade för några decennier sedan var nationalekonomi en självklar vetenskap ungefär som penicillin och den heliocentriska världsbilden. Men i och med att den Artificiella Intelligensen plötsligt har slagit igenom som en av ingen förstådd men oerhört lovande möjlighet för mänskligheten så verkar även nationalekonomin skaka i sina grundvalar. Detta gäller särskilt som det där som ingen förstått – alltså AI:t själv – kanske inte är så oerhört lovande utan enligt mångas mening tvärtom skrämmande hotfullt.

Det finns två amerikanska universitetslärare i nationalekonomi som heter Daron Acemoglou och Pascual Restrepo och verkar ha slagit mynt av ämnets ambivalens genom att introducera begreppet ”halvdålig teknologi” (”So-So Technologies”). Gammaldags teknologier, säger författarna, var jobbiga på det sättet att de i allmänhet friställde arbetskraft men åtminstone kunde man glädjas åt dem för att de förbättrade företagets produktivitet och lönsamhet. Men moderna ”halvdåliga teknologier”, säger de, har inte nödvändigtvis några sådana förlåtande drag. Dessa teknologier är ofta, om jag begriper författarna, ”nettodåliga” och således inget att ha. De pekar på Teslas beslut att helautomatisera sin produktion som ett ganska uselt initiativ vilket även Elon Musk ska ha erkänt.

Här undrar jag om inte Acemoglou och Restrepo är något viktigt på spåren. Hur kan de förklara vår tids, som det verkar, tilltagande faiblesse för ”halvdålig teknologi”? Om man för fyrtio år sedan hade föreslagit för sin chef civilingenjören att företaget skulle installera en garanterat ”halvdålig teknologi” så hade man nog fått avsked på direkten. Men nu verkar en annan anda ha fått fäste i de framgångsrika företagen. Det handlar inte i första hand om lönsamhet utan om ”att slå vakt” och ”rädda” och ”värna om det hållbara”. Jag har ofta fått tillfälle studera hur exempelvis hållbarhetssyndromet uppmuntrats att utan några synbara framgångar få utveckla sig inom företagen vilket då möjligen, enligt A & R, kan bero på att erkännandet av den ”halvdåliga teknologins” förtjänster blivit ett hyllat koncept inom företagsvärlden.

A & R indelar de moderna ”halvdåliga teknologierna” i fyra undergrupper. Den första metoden är att överföra kostnader från företaget till konsumenterna. Jag tänker på när man ska betala räkningar till olika slags infrastrukturella monopol, exempelvis elnätsavgifter. Det finns nog hur många exempel som helst.

En andra grupp kallas ”Futtiga fördelar”. De gör investeringar som kan vara väl så storartade med underlåter att plocka hem några vinster. Nuon kanske? Jättelika vindkraftverk till havs? ”Halvdåliga teknologier” drivs ofta av olika slags affärsfolk i offentliga inrättningar som för tillfället disponerar för mycket pengar, pensionsstiftelser till exempel.

En tredje sorts ”halvdålig teknologi” är sådana som drivs av hypade föreställningar, till exempel just att vindkraften är vår säkra lösning.

Det fjärde syndromet är föreställningen att allt rättar till sig på lång sikt så om ledningen bara hinner pensionera sig så har de sitt på det torra. Flockbeteende får ofta samma effekter, särskilt när detta beteende uppmanas genom påstötningar att företaget ska tänka ”utanför lådan” vilket brukar vara en säker väg att hitta samma lösningar som alla andra.

Det underliga är att jag inte hittat på det här. Alla dessa moderna attityder finns. A & R finns och har bidragit till den erkända nationalekonomiska vetenskapen med sina skriverier. Allt är mystiskt.