Karl Marx hade, sammanfattningsvis, två grundidéer, nämligen att:

1. kapitalismen skulle gå under på grund av sina inre drivkrafter samt att
2. socialismen skulle komma i dess ställe.

Så här hundrafemtio år efter Marx död kan man konstatera att han i stort sett hade rätt på den första punkten, men fel på den andra, i varje fall som det nu ser ut. Tråkigt nog ägnade han huvuddelen av sina ansträngningar åt att främja utvecklingen enligt punkt 2, men han var varken den första eller den sista människa som slösade kraft på djupt kända, men i historiens ögon missriktade eller rentav ondskefulla engagemang.

Men hur kan jag påstå att det ligger något i hans tanke om kapitalismens undergång? Är det inte tvärtom så att kapitalismen trots allt frodas och står som ensam herre på täppan efter socialismens debacle?

Låt mig börja med teorin. Karl Marx, eller kanske snarare hans läromästare filosofen Hegel, utvecklade en inspirerande metafor till hjälp vid förståelsen av samhällenas sönderfall och förnyelse, nämligen föreställningen om en motsägelse mellan bas och överbyggnad.

Vem som helst kan fatta att det måste bli fel om basen och överbyggnaden inte stämmer överens. Om man sätter en tankeröverbyggnad på ett segelbåtsskrov sjunker båten.

Vad som är bas och vad som är överbyggnad i ett samhälle är däremot inte självklart. För Marx var ”produktivkrafterna” basen. Denna bas består, ungefär, av den tekniska kapaciteten, maskinerna, industrierna, infrastrukturen och de i sammanhanget relevanta kunskaperna.

Överbyggnaden kallar Marx ”produktionsförhållandena”. Härmed avsåg han det sätt varpå människorna organiserar sig för att tillvarata produktivkrafterna. Att människor förr i tiden indelade sig i adel, präster, borgare och bönder (plus de övriga, egendomslösa, som man inte brukar tala om) berodde alltså på att det passade den ekonomiska basens, produktivkrafternas, dåtida karaktär.

Har man väl begripit detta går resten av förklaringen som på räls. Produktivkrafterna utvecklas och kan en dag inte längre härbärgeras i den trånga puppa som den gamla samhällsorganisationen (”produktionsförhållandena”) utgör. Puppan brister. Exempelvis kraschar ståndssamhället när kapitalismen trycker på. Lyckliga som nyutsprungna fjärilar fladdrar produktivkrafterna iväg och gör stordåd till mänsklighetens fromma.

Sådär håller det på, system efter system, ”produktionssätt” efter ”produktionssätt”.

Det produktionssätt Marx analyserade med särskild frenesi var förstås industrikapitalismen (som han kallade kapitalismen rätt och slätt eftersom han inte var medveten om det skulle komma en ny sort). Industrikapitalismen stora hemlighet var arbetsdelningen, något som redan Adam Smith förklarat. Arbetsdelning leder till centralisering, centralisering till storskalighet. Varje industriföretag hade en tendens att utvecklas till en hierarkisk planekonomi.

”Den moderna industrin har omvandlat de patriarkaliska mästarnas små verkstäder till industrikapitalistens stora fabrik”, skriver Marx. ”Massan av arbetare, som trängs in i fabriken, organiseras som soldater. Som meniga i den industriella armén placeras de under befäl av en fulländad hierarki av officerare och underofficerare.”

Om tidens – vi är nu vid 1800-talets andra hälft – high tech-företag var en sorts centralstyrda planekonomier, hur mycket effektivare skulle inte allting bli om hela samhället organiserades efter samma moderna princip, tänkte Marx och framför allt hans lärjunge Lenin. Den tanken slog för övrigt inte bara dem, utan även en hel del anhängare av marknadsekonomin som oroligt frågade sig om de stod på förlorarsidan.

En generation efter Marx kom Frederick Winslow Taylor, mannen bakom ”det vetenskapliga ledarskapet”. Högutbildade och centralt placerade ingenjörer i företagens topp fattade besluten, ledde och fördelade arbetet. Arbetarna reducerades till enhetliga enkelt utbytbara och ännu inte bortrationaliserade komponenter i produktionsprocessen. De förlorade sin värdighet, men fick bra betalt, i varje fall så småningom.

Så, för kanske tjugo år sedan vid 1900-talets slut, inträffade en märkvärdig och oväntad vändning. Produktivkrafterna växlade in på ett nytt spår. Metoden att göra vinster blev den motsatta. Om den gamla metoden var att göra människor så lika maskiner som möjligt, så är den nya metoden att göra maskinerna så lika människor som möjligt. Om det tidigare handlade om att utnyttja maskinerna bättre, så handlar det nu om att utnyttja människorna bättre. Tidigare stod maskinerna i centrum. Nu står människorna i centrum. Tidigare sa stolta ingenjörer: maskinerna är vår främsta resurs! Nu säger lika stolta företagsledare: medarbetarna är vår främsta resurs!

Industrikapitalismen är slut. Jag förkunnar: humankapitalismen!

Det finns oändligt med exempel. Storskaligheten ger inte samma fördelar som tidigare; tvärtom har småskaligheten ofta större konkurrenskraft. Hierarkin är inte längre ett mönster som sätter fantasin i rörelse; pyramiderna rivs och man bygger nätverk. Datatekniken följer med: i stället för centrala stordatorer installeras samverkande smådatorer. Storföretagens planekonomier upplöses och marknaden tränger in. Till och med kommunerna börjar intressera sig för att köpa tjänster i stället för att producera allt i egen regi. Vi får ”ihåliga” företag som saknar egna produktionsresurser och köper allt de behöver på marknaden. Företagsledare är inte längre ingenjörer som begriper allt om maskiner, utan förväntas i stället ha gott hum om människor.

Kanske är allt detta numera så invant och alldagligt att man inte vill bevärdiga saken mer än en gäspning. Om detta finns två saker att säga.

För det första hade ingen förutsett denna nya utvecklingsväg. Rekordårens framtidsvisioner förutsåg mer av det gamla – på det gamla sättet! Optimister fantiserade om mänsklighetens kolonisering av rymden. Känsliga själar oroade sig för människornas roll i ett alltmer vidunderligt maskinsamhälle. Att framtiden bar mer stordrift, mer centralstyre och mer planering i sitt sköte var det få som betvivlade. Man visste världens gång.

För det andra har vi ännu inte tagit de fulla konsekvenserna av detta produktivkrafternas lappkast. Produktivkrafterna skenar iväg åt ett nytt håll, men överbyggnaden har knappt märkt något. Det gamla folkhemmet, med sin tayloristiska människosyn, som går ut på att det blir bäst för Nisse och Britta om politiker och centralt placerade experter i olika myndigheter fattar beslut över dem, rullar på som om ingenting hade hänt.

Detta är orsaken till vår tids kris inklusive budgetunderskott och politikerförakt. Om Marx kom tillbaka skulle han återigen kunna exercera sin gamla dialektik: här växer spänningarna mellan bas och överbyggnad.