I morse läste jag morgontidningen vilket i det här fallet betyder Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, inte för att just dessa är de mest stimulerande nyhetsmedia jag kan tänka mig utan för att det är i dem, plus några andra, som den officiella samhällsdebatten förs. Det betyder att man har hygglig pejl på den socialt acceptabla diskursen i vårt samhälle ifall man genomögnar dessa blaskor. Man får då också reda på sidoinformation som kan vara användbar när man kalibrerar sina egna uppfattningar mot verkligheten, till exempel att sju av tio väljare tycker att Sverige är ett sämre land än för tjugo år sedan.

Jag tycker liksom sjuttio procent av svenska folket att Sverige är ett sämre land än för tjugo år sedan och det har jag tyckt i trettio år eller mer. Kort sagt har det hela känts som en långsam och stabil utförslöpa. Det nya är att jag numera knappt träffar någon som har andra uppfattningar.

Det alltmer bekymrade stämningsläge som kännetecknar nationen – om jag tolkar tidsandans stadigt glidande rörelse korrekt – får en del intressanta konsekvenser. En sådan är att man inte hör så mycket av den trofast traditionella lösning på alla problem som folk brukade komma med, nämligen att allt skulle lösa sig bara ”mitt parti” (som förstås kunde vara vilket som helst) fick tillräckligt inflytande.

En annan konsekvens är att folk inte längre väntar sig att partierna över huvud taget ska ha några lösningar att komma med. (”Det finns en misstro mot politikens möjligheter att lösa problemen” skriver av en dagens tidningsdebattörer insiktsfullt men ospecifikt.) För varje dag slår regeringen – vilken regering vi än har – in ytterligare en spik i den kista där vi begravt hoppet om att dagens politiska system ska kunna sanera sig själv.

I denna situation blir samhällstänkarna helt enkelt vilsna och vet inte vad de vill – vilket jag tror är en ny situation. ”De radikala förslagen lyser med sin frånvaro”, säger en av dagens debattörer och kommer själv med ett förslag till hur detta vakuum ska fyllas: ”det pris vi måste betala” för att komma till rätta med segregationen är att inskränka valfriheten i skolan och bygga sociala hyresrätter mitt i landets välordnade villaområden.

Andra debattörer kommer med andra och ungefär lika övertygande lösningar för Sverige: Tidöpartierna måste ”presentera reformer för en fri ekonomi och ökad tillväxt” och socialdemokratin måste komma med ”reformer för utbyggd välfärd och ekonomisk trygghet för breda grupper”.

Även jag har fasta men privata uppfattningar om vad som fattas vårt land och åt vilket håll en lösning bör sökas. Mitt företag är i färd med att byta kontor och eftersom jag inte varit djärv nog att slänga alla mina gamla dokument har jag varit tvungen att gå igenom flyttlådor med egna ansamlade skrivelser, manus och samhällsbetraktelser.

Då har det visat sig att jag i femtio år på den här punkten, det vill säga den svenska utförslöpans natur, haft en oföränderlig och genom decennierna allt starkare uppfattning: Sveriges problem har varit den hejdlösa centraliseringen av allt beslutsfattande som tvärtemot allt modernt managementprat i verkligheten berövat människor i riktiga jobb – poliser, lärare, läkare och sådana – den handlingsfrihet de tidigare hade av det enkla skälet att politikerväldet, som vill ha makt, ännu inte hunnit bygga upp den stora förtryckande byråkrati som numera ligger i lager på lager ovanför deras huvuden och förhindrar dem att få utlopp för sina medfödda krafter. Jag tror inget land är så byråkratiskt som Sverige och allt detta hindersamma centralstyre har byggts upp under min livstid. Fråga lärarna som numera tvingas dokumentera allt, fråga barnmorskorna som säger upp sig för att slippa ur sin tröga arbetsmiljö. Multiplicera envars vardagskrångel med en arbetskraft på sju miljoner så får du ett mått på vad Sverige dagligen slösar bort av den enda resurs som är värd att beakta, nämligen den mänskliga handlingskraften och friheten att bruka den på det sätt man upptäckt fungerar bäst.

Till min glädje är en av dagens krönikörer, Anna-Lena Laurén, en svensk-finska som brukar skriva i Dagens Nyheter, inne på samma för det mesta obeträdda tankespår som jag. I en text med titeln I de bästa skolorna struntar kompetenta lärare i dumma påbud skriver hon så här:

I helgen träffade jag en väninna som är lärare i ett stort lågstadium i en av Finlands större städer. Hon berättade att för några år sedan gjorde stadens beslutsfattare det djärva beslutet: Skippa skolböckerna! I vår stad använder vi bara digitala hjälpmedel! Då svarade lärarna med att de redan hade hunnit beställa alla skolböcker för nästa år. Tyvärr.

Följande termin användes digitala hjälpmedel och läroböcker parallellt. Resultat: Inlärningen konstaterades fungera klart bättre med hjälp av läroböcker. Stridsropen om att kasta böckerna på sophögen tystnade.

Finlands resultat i Pisa är tyvärr inte längre på samma nivå som i början av 2000-talet, men fortfarande betydligt bättre än Sveriges. Orsaken är inte kloka strategier utarbetade av undervisningsministeriet. Det är en lärarkår med stark yrkeskunskap och självkänsla, än så länge försedd med stora möjligheter att utforma undervisningen exakt så som de av erfarenhet vet fungerar bäst. I en skola där vinstintresset är det avgörande och lärare därför uppmanas sätta högre betyg än eleverna förtjänar fungerar inte de här mekanismerna.

Vad som kännetecknar en riktigt bra skola är lärarkårens möjligheter att betrakta ukaser uppifrån med lite svalkande likgiltighet.

Får jag särskilt understryka den intima kopplingen mellan byråkrati och politikervälde? Politiker vill koncentrera makt till samhällets centrala instanser som är deras egna jaktmarker. Makt centraliseras, förflyttas uppåt, genom att högre nivåer lägger mer styrning, det vill säga fler bestämmelser, över lägre nivåer som då får sin handlingsfrihet beskuren. Jag har som organisationskonsult jobbat i flera år i åtskilliga myndigheter som velat komma till rätta med tilltagande byråkrati. Det har aldrig gått. Så småningom förstod jag att det var politikerväldet som gjorde motstånd.