Nyligen blev jag osams med min saudiske chattkompis. 

En bra sak med internet är att man kan hålla sig med chattkompisar runt om i världen. Det vill säga främmande människor, som gärna berättar om sitt privatliv och aldrig befinner sig mer än en knapptryckning bort. Min saudiske chattkompis kommer från en respekterad medelklassfamilj, jobbar som steward på ett flygbolag och besökte en gång i ungdomen England. Denna upplevelse förändrade hans liv och han längtar ständigt tillbaka. Av ”sexuella identitetsskäl” känner han viss distans till sina landsmän, och umgås helst med västerlänningar på nätet. Dock försummar han aldrig att gå till moskén varje eftermiddag klockan fem. 

Vi hade redan pratat några gånger på Skype, om intellektuella ämnen och livet i allmänhet, när jag för någon vecka sen gjorde misstaget att komma in på politik. Jag tog liksom för givet att han gillade demokrati. Att han precis som jag tyckte att diktatur (som den utövas i Saudiarabien) kunde utgöra ett problem. Jag såg direkt på rynkan mellan ögonbrynen att jag trampat i klaveret. 

Han förklarade, med en uppriktighet som verkade helt äkta, att demokrati var det värsta gift mänskligheten uppfunnit. Från sin dator hade han tillgång till alla internationella media inklusive BBC, så han visste precis vad han talade om. Icke muslimska statsbildningar ledde oundvikligen till krig, förtryck och folkmord. Nazismen var bara ett av många exempel. Om muslimska länder drabbats av liknande problem, har det i samtliga fall rört sig om grupper som påstått sig vara muslimer utan att vara det. Ett islamskt kungadöme som det saudiska var däremot den perfekta styrelseformen, där alla hade det de behövde och ingen behövde bekymra sig om politik. 

Om jag varit en listigare debattör, av exempelvis Patrik Engellaus kaliber, hade jag nog avstått från att säga emot. Istället skulle jag nyfiket ha frågat vad han trodde det berodde på att han trivdes så bra just i England. Och varför han upplevde det så befriande att umgås med västerlänningar. Och låg det inte en motsägelse i att alla intellektuella ämnen vi avhandlat under ett halvt dussin Skype-samtal, på ett eller annat sätt hämtat sin näring ur västerländsk kultur? Och handen på hjärtat, var inte Mohammed lite homofobisk när allt kom omkring? 

Men nu kom jag aldrig så långt. Istället kände jag mig djupt kränkt i min västerländska heder och läxade upp honom. Vilket resulterade i att vi skrek okontrollerat åt varandra i ungefär tio minuter, varefter kontakten bröts. Kriget mellan Islam och Västerlandet slutade den gången ungefär oavgjort.