Västerlandets livserfarenhet sedan andra världskrigets slut har i stort sett varit att vi utsatts för många faror som aldrig förverkligats i något påtagligt obehag. I hela mitt liv har jag hört att vi skulle gå under på grund av överbefolkning, skogsdöd, ozonhål, löntagarfonder, kärnvapenkrig, brist på alla slags resurser, peak oil till exempel, samt förstås kapitalismens sammanbrott på grund av dess inre motsägelser som leder till profitkvotens fall och därmed till depression.

Men det har inte blivit så. I stället har de västerländska ekonomierna lufsat på med tillväxttakter kring tre eller fyra procent om året. Praktiskt taget alla människor har fått det bättre. Vi har till och med kostat på oss att bygga upp en helt ny klass av vårdande omsorgsmänniskor som koncentrerat sig på att identifiera alla problem som kan drabba en befolkning och sedan finna ut lämpliga metoder varigenom de själva mot rimlig ersättning kan bekämpa de utsattas svårigheter.

Hur kan dessa livslånga erfarenheter, som delas av praktiskt taget alla västerlänningar, tänkas ha påverkat vår världsuppfattning? Mitt första svar är att det, naturligtvis i kombination med de ekonomiska framgångarna, har gjort oss högmodiga. Vi får för oss att inget ont kan drabba oss. Trovärdiga undergångsprofeter med fina titlar från amerikanska universitet presenterar den ena förskräckliga framtidsbilden efter den andra men på något sätt blir det aldrig något av de onda profetiorna. Så småningom lär vi oss att säga att äsch, de där Cassandravarningarna gäller inte oss här och nu, de kanske gäller i Venezuela, men här i Sverige behöver vi inte oroa oss. Hos oss kan det inte hända. Och skulle de mot förmodan förverkligas så har våra ledare och våra institutioner tillräckligt med kraft för att avvärja farorna.

Även jag har tänkt så högmodigt utan att kanske artikulera självkritiken men under senare år, särskilt innevarande år 2021, har jag allt oftare fått tillfälliga panikanfall när jag sett högmodet stråla framför allt ur politikernas ögon. Dessa människor tror att de kan lyckas med allt. Bara för att de kan bygga en bro eller en järnväg så har de fått för sig – och jag blir alltmer övertygad om att deras galenskap är uppriktig – att de i Stalins efterföljd ska kunna i grunden omvandla samhället och att denna omvandling ska göra samhället bättre för att allt ska ske med elektricitet. Det är som om en kirurg, som tränat sig på att avlägsna folks vårtor, plötsligt får för sig att han ska vända blodomloppet och flytta njurarna till armhålan och för detta innovativa tänkande får patientens entusiastiska stöd.

Den här gången är jag orolig på allvar men min oro gäller inte i första hand vilka problem koldioxid i atmosfären eventuellt kan förorsaka utan tvärtom den onödiga förstörelse som det högmodiga västerlandet nu med sådan beslutsamhet och självsäkerhet troligen kommer att åsamka oss själva.

Klimatomställningen har lite trevande pågått under ett antal år men effekterna inte blivit värre än att de relativt välskötta västerländska samhällena har klarat sig med ett blåmärke här och småsår där ungefär som när Klippans Bruk i oktober bestämde sig för att lägga ned verksamhet för att elen blev fyra miljoner kronor dyrare i månaden. Men inte ens sådant hade egentligen motiverat mina panikattacker om jag bara haft en känsla av att problemen var tillfälliga och ingick i en tydlig, genomtänkt plan. Men så är det inte i Sverige och ej heller i resten av västerlandet. Vi har gett oss iväg på en expedition vars fortsatta färd vi inte kan överblicka. Skillnaden mellan Kristoffer Kolumbus och oss är att Kolumbus satsning var så liten – bara de tre skeppen La Niña, La Pinta och La Santa Maria – medan vi satsar hela våra samhällen inklusive produktionsapparat och livsstil.

Det är först nu, senhösten 2021, som vi börjar ana konsekvenserna och de märks först i energisektorn. Kanske har Tyskland ledartröjan i tävlingen om världens mest oplanerade och emotionellt drivna politik. För tio år sedan hade landet sjutton kärnkraftverk. Nu finns det sex kvar varav tre ska stängas i år och resten till nästa sommar. Därmed kommer Tyskland att ha förlorat en fjärdedel av sin el som nu måste ersättas av något annat. Under en tioårsperiod har elpriserna legat kring femtio euro per megawattimme. En megawattimme för leverans om ett år kostar trehundra euro. Fransk el beräknas kosta tusen euro per megawattimme i februari.

Tyskarna får gräva upp mer kol för att klara sig vilket var just vad de ville undvika med hjälp av sol och vind. Dessutom blir de alltmer beroende av rysk gas. Enligt obekräftade uppgifter skar Putin nyligen ned gasleveranserna ordentligt för att skoja lite med tyskarna och påminna dem om vilka beroendeförhållanden som numera gäller. Den kinesiska ledning är förutseende nog att uppmana befolkningen att hamstra gas samtidigt som byggnationen av kolkraftverk ökar.

President Biden verkar också fast besluten att skjuta sig i foten. Han förbjuder utvinning av mer olja och gas och bönfaller OPEC om att öka produktionen för att rädda USA som hade klarat sig bra med sina egna resurser om dessa fick utnyttjas.

Och det här är bara början. Som vanligt så hoppas jag att jag har fel.