Det är troligen sant att inga nationalekonomer förstår nationalekonomi för om det fanns någon sanning skulle de inte ständigt bråka med varandra vilket de gjort genom århundradena. Det är ingen futtig observation ty det bevisar att nationalekonomin inte är en vetenskap eftersom när det handlar om vetenskap brukar experterna ha ungefär samma åsikter även om de kan ha fel. Till exempel var det en allmän uppfattning bland astronomer för ett halvt årtusende sedan att solen snurrade kring jorden medan det nu är en allmän uppfattning bland astronomer att motsatsen gäller. Med mitt sätt att se är astronomi därför närmare något vetenskapligt än vad nationalekonomi är.

Nationalekonomi kallades tidigare för politisk ekonomi vilket jag anser var en mer klarsynt benämning eftersom tillägget ”politisk” ger en stark fingervisning om att vi här rör oss i en idévärld som vetter mer mot tavlor, poesi och tyckande än mot vågar, retortrar och tumstockar. Jag tror att begreppet nationalekonomi, som ju låter finare än politisk ekonomi, började användas ungefär mellan första och andra världskriget när en kår av professionella ekonomer hade uppstått som pretenderade på att stå högre än vanliga tyckare. Dessutom hade dessa yrkesutövare vid det laget fått en överstepräst vid namn John Maynard Keynes som genom gudomlig inspiration hade formulerat en dogm om att staten hade den magiska kraften att upphäva marknadsekonomins defekter, exempelvis återkommande arbetslöshetsperioder. Därmed hade det politiska tyckandet förädlats till förment vetenskap (vilket det alltså inte är eftersom ekonomerna då varit mer överens; brukar man höra rörmokare gräla om yrkets grundläggande principer?).

Den moderna monetära teorin är inte så modern ty den började utvecklas i början av förra århundradet. Den sysslade, som jag har förstått det, med den luriga frågan om de pengar som kungar och stater gav ut måste grundas i något stabilare och tillförlitligare än det papper på vilket sedlarna trycktes, guld till exempel. Observera att världsekonomin var guldbaserad ända fram till 1971 eftersom den amerikanska dollarn, i förhållande till vilken nästan alla länder definierade sina valutor, enligt det så kallade Bretton Woods-systemet var inlösningsbar i guld. Man bara gick till Fort Knox där den amerikanska guldreserven förvarades och växlade in sina sedlar.

Men nu har världen klarat sig rätt hyggligt utan någon underliggande substans som garanterar valutornas värde. Frågan är vad det beror på. Det anar man om man betänker att det omedelbart blev inflation när Saddam Hussein tryckte många irakiska sedlar vilket det inte blivit i mer skötsamma länder som inte missbrukat sedelpressarna. Att folk litat någorlunda på exempelvis på den svenska kronan beror på att de har haft hyggligt förtroende för den svenska regeringen och därmed dess betalningsmedel. Men observera att detta är en truism: man litar på för att man litar på.

Det är här MMT på senare år kommit in med ett nytt slags ekonomiskt tänkande. Tesen är att eftersom folk litar på olika statsmakter så kan dessa trycka hur mycket sedlar som helst. Denna tes har ianspråktagits med särskild frenesi i samband med coronat när länder som Sverige och USA har öst ut nya pengar för att få fart på sina ekonomier och EU gjort motsvarande för att hålla särskilt Grekland, Spanien och Italien under armarna.

Anhängarna till MMT har förklarat att det inte är någon särskild risk med detta eftersom den skuld en stat skaffar sig genom att trycka pengar är till staten själv och att den på något övernaturligt sätt kan göra sig av med den skulden genom att trycka mer pengar. Underligt nog har den teorin under de senaste åren sett ut att fungera. Staterna har spenderat som fulla sjömän men det har trots detta inte blivit någon inflation att tala om.

Jo, det har blivit prishöjningar, men inte sådana prishöjningar som mäts och ingår i konsumentprisindex av olika slag. Folk har i stället för att köpa varor spenderat på aktier och bostäder. Aktie- och bostadsrättsprisindex har skjutit i höjden.

Men under de senaste veckorna eller kanske månaderna har den verklighet som MMT inte velat låtsas om börjat höra av sig i form av oro för inflation. USA ligger nu på en årlig prisökningstakt om sex procent vilket är högre än på flera decennier.

Men de moderna monetärteoretikerna oroar sig inte. De säger att inflation kan motverkas med skatter så att folk har mindre pengar att handla för. Frågan är bara, och det grälas det om, huruvida skatterna ska läggas på de rika eller på de fattiga. Det verkar luta åt att det blir de fattiga som ska betala eftersom de är så många medan de rika är så få.