Berättelsen i teveserien Gotham (2014-2019) berättas långsamt och innehåller en hel del undermåliga element både vad gäller manus och skådespelarprestationer. Men det är en intressant skildring av den unge Bruce Waynes väg till att bli man (och Batman).

Det som slår mig med denna serie är främst att det är skönt med en ”hjärndöd” serie som inte behöver följas med fullt fokus. Om du svarar på ett SMS eller går en sväng på toa utan att stoppa ett avsnitt missar du inte speciellt mycket. För många serier hade detta varit en nackdel, och jag hade kallat dem oengagerande, men i detta fall är det en fördel.

Gotham består av fem säsonger, och varje säsong är runt 20 avsnitt. Extremt många avsnitt således. Det här är av det klassiska TV-formatet, och hade förmodligen passat att sända varje kväll. Varje säsong har någon form av tema, med allt ifrån galna vetenskapsmän till hemliga organisationer och virus. Allt utspelar sig i staden Gotham. Här bör du sluta läsa om du inte vill ha spoilers.

Flera av skurkarna i serien känns igen från den gamla serien och även sentida filmer. Nu när jag är inne i fjärde säsongen har Pingvinen, Gåtan, Scarecrow, Catwoman och Ra’s al Ghul synts till, men ännu ingen Joker (det finns figurer som påminner, dock). Det är intressant att se hur de kom till, och hur de förhåller sig till varandra. Exempelvis den intressanta relationen mellan Pingvinen och Gåtan.

Den stora behållningen är betjänten Alfred, som här är yngre och en ex-militär som är mycket duktig på närstrid. Han är vältränad och går ständigt iförd kostym. Med sin engelska accent påminner han väldigt mycket om James Bond. Han är en strikt och vänlig fadersfigur som påminner den unge Bruce om stoiska ideal.

Bortsett från några riktigt störande och dåligt spelade skurkar (Fish Mooney framförallt) och bitvis en riktigt tunn intrig, finns här en intressant historia i botten, som relationen mellan Alfred och Bruce, och den senares jakt på sina föräldrars mördare. När Alfred fostrar den unge Bruce och tränar honom, är det idel manliga dygder som förespråkas.

Det finns en och annan scen som är minnesvärd, som när Bruce föräldrars mördare kallar honom ”son” och förklarar sig så här: rika män som Bruce far har skapat staden, och staden har skapat banditerna. Och att banditerna i sin tur formar invånarna i staden. Tänkvärt i sin enkelhet, och påminner om memet ”hårda män skapar goda tider, och goda tider skapar dåliga män, som i sin tur skapar dåliga tider”.

Dan Forslund är en författare och coach med produktivitet och psykisk hälsa som fokus. Han driver en podd och håller workshops i produktivitet. Till vardags jobbar han som SEO-strateg och content writer. Han är skribent på sajten Maskulint: Positiv maskulinitet & personlig utveckling för män