För någon vecka sedan pratade jag med en vän som är duktig i olika kampsporter. Han är stor och stark.

Min vän är född och uppvuxen i en förort i Stockholm, men har nu flyttat till en liten by på landet. Han har bytt namn och har knappt någon kontakt med sin familj. Varför? Därför att han hade hamnat i konflikt med fel person.

Konflikten handlade om en struntsak. Han hade haft på sig en märkesjacka. En dag på gården kom en liten kille fram till honom – han var kanske 8-9 år gammal – och sa: ”Ey, din jacka är fin. Får jag låna den?”

Min vän ville inte låna ut jackan.

En morgon när han skulle gå till jobbet stod det tre män utanför hans port. De sa: ”Du ska inte snacka skit om X, fattar’u?”

Min frågade vilka de var. De svarade: ”Vi är X kusiner”.

En av ”kusinerna” visade att han hade en pistol i byxlinningen.

Det visade sig att den lille killen var medlem i en av kvarterets största och farligaste familjer. De var ökända för inte tåla minsta kränkning av sin heder.

Det gick några dagar. Min vän gick genom sin gård igen. Då kom den lille killen och hans kompisar cyklande mot honom. De stannade framför honom. ”Du har fina skor, kompis! Får jag låna dom”.

Min vän hade inget val, kände han. Han visste att om han nekade, skulle ”kusinerna” dyka upp framför hans dörr igen. Vem vet, de kanske inte hota honom denna gång? De kanske skulle skjuta honom genom hans köksfönster när han stod och lagade mat?

Min vän kände sig tvungen att svälja sin stolthet och ge smågrabbarna sina skor. De skrattade. En av grabbarna sa: ”Ge oss strumporna också!”

Han gav dem strumporna och gick hem barfota.

Efter denna händelse blev det bara värre. Till slut blev han nödgad att flytta. Vår ”humana” flyktingpolitik har alltså skapat flyktingar i vårt eget land.

Jag berättar denna berättelse för att ni ska förstå hur verklighetsfrånvänt det är när politiker och tyckare av olika slag, efter det förfärliga polismordet i den mångkulturella stadsdelen Biskopsgården, tror att de ska kunna få folk att samarbeta med polisen.

Ingen kan klara en konflikt med dessa familjer. Det går inte. De har ögon och öron överallt. Kusiner, bröder, farbröder. Det spelar ingen roll hur stark du är eller hur duktig du är på att slåss. För de har något som svennar inte har: stora familjer som håller ihop.

De är inte starka för att de kan boxas eller brottas. Många av värstingarna i gängen är tjocka och otränade. De röker och använder droger som förstör hälsan.

De bryr sig inte. De saknar hämningar. Det gör dem starka. De skiter i vad det svenska samhället anser om dem. De tänker bara på sitt rykte inom familjen och i det egna etniska nätverket här och kanske även i hemlandet.

Polisen har vapen, förvisso. Men de kan inte hantera de kriminella familjerna. Poliser har barn. De har ett hem. De har ett liv helt enkelt. De vill inte riskera att förstöra sina liv. De vet att deras kollegor inte kan skydda dem 24/7.

I ett inslag på SVT (27/6) grät Göteborgspolisen Ulf Boström när han förklarade att man inte kan skydda offren för gängkriminaliteten. Svenska företagare har förlorat sina familjer, sina verksamheter eller tvingats flytta, ibland till och med utomlands. Gängen, eller familjerna, styr genom rädsla. Boström erkände att polisen var vanmäktig.

Jag har bott i en mångkulturell och mångkriminell stadsdel. Och jag har kontakt med folk som bor kvar där och andra som bor i liknande stadsdelar. Det finns bara ett sätt att klara sig där. Det är att undvika all kontakt med gängen och de kriminella familjerna. Man ska bara hålla käften, gå ut så lite som möjligt, synas och höras så lite som möjligt. Man ska inte titta fel människor i ögonen.

Ja, som min berättelse visar, kan det till och med vara farligt att ha kontakt med vissa barn. Man kan få sitt liv slaget i spillror av något så litet som att säga till fel kille att inte inte röka hasch i trappuppgången.

Och det är inte heller alltid de behöver kalla på sina ”kusiner”. En del av de små killarna har en extrem våldspotential. Jag har sett på det på nära håll. De kan genom sin totala oräddhet besegra en vuxen man. De kan greppa vad som helst i sin närhet att använda som vapen. Vi svennar är inte vana vid sådan aggressivitet och oräddhet.

Polisen kommer och går, gängen rår. De finns där hela tiden.

Jag vill dock inflika att det finns många hyggliga och laglydiga människor i dessa stadsdelar. Och även många snälla och söta små gossar. Jag äter också hummus och lyssnar ibland på arabisk popmusik. Men den verklighet jag beskriver finns och behöver bli känd.

Enligt den populäre rapparen Haval Khalil är de svenska förorterna numera att likna vid det krigshärjade Afghanistan. Så här rappar han i låten ”Kandahar”:

På mötet jag skjuter
(Jag hämtar armén)
Brorsan jag sitter på erfarenhet så de bäst att ni samlar alla
(Samlar alla)
Arsenalet det bästa jag vet så du vet att jag samlar Kallar
(Samlar Kallar)

Det blir galet du vet det blir hett orten Afghanistan, Kandahar
När det smäller bang bang på allén fråga vem fan e han de Haval

I låten skryter Haval om att han är ”sultan”, det vill säga kung i förorten:

Bror de strikt förbud mot snack
På min vakt sultan i våran trakt

Under ”sultanens” vakt vågar ingen prata med polisen.

I en intervju uppger Haval att han egentligen inte vill hålla på med musik eftersom han är muslim, men att han gör det ändå för pengarna han drar han in. Det är ändå mindre ”haram” än att sälja knark, resonerar han.

Haval är enligt min mening en ganska skicklig rappare. Låten har ett bra beat och jag förstår varför den har blivit populär bland många unga.

Nu vill Stefan Löfven krossa gängen. Men han säger ingenting om massinvandringen. Tyvärr kan man inte skilja problemet med gängkriminaliteten från problemet med massinvandringen från Mellanöstern och Afrika.

De kriminella familjerna är så gott som uteslutande ”nysvenskar”. Det är sådana som Löfven inte ville bygga några murar mot. Det är sådana vi tagit emot i humanitetens tecken.

Löfven ville inte bygga några murar vid våra gränser. Ska han nu bygga murar runt de mångkulturella stadsdelarna? Eller vad ska han göra? För Mellanöstern är här nu. De ville förvandla Sverige till ett mångkulturellt land – och de har lyckats. Gratulerar!

Vi tar hit hundratusentals människor från kaozländer, så blir vi förvånade över att det blir kaoz här. Om jag har ett glas med en del vatten i och häller på mjölk, skulle jag då bli förvånad över att vattnet mer och mer börjar likna mjölk ju mer mjölk jag häller i?

Det finns mycket vi kan göra för att lösa problemet. Vi kan börja med ett totalt asylstopp. Sedan kan vi börja stimulera återvandring till hemländerna, till exempel genom generösa bidrag. Och något vi borde ha börjat göra redan igår att införa utvisning som automatisk påföljd för utlänningar som begår brott i Sverige. Detta oavsett brottets storlek och oavsett konsekvenser i hemlandet för brottslingen. Det är inte vårt problem.

Men vi behöver också göra något mycket större och svårare: vi behöver återupprätta Sveriges nationella stolthet. Polisen, oavsett hur många ”rasifierade” den rekryterar, ses som en symbol för den svenska nationen. Om man föraktar den svenska nationen, kommer man att förakta polisen. Om man inte känner sig som en del av den svenska nationen, kommer man inte att känna att svensk polis är ”vår” polis. Det är istället svennarnas polis.

Ingen integrations- eller assimilationspolitik i världen kommer att fungera så länge inte svenskarna har en normal nationell känsla och nationell stolthet. Ja, en känsla av att detta är mitt land och hit ska folk inte kunna komma och bete sig hur som helst. En känsla av att hemlandet är något vi har mer ansvar för än för andra länder. Detta är en helt normal känsla på de flesta ställen som invandrarna kommer ifrån. Men här är det något suspekt och kanske till och ”rasistiskt”.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon