Många, även de som inte läser poesi, har hört talas om Tomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar” som ingår i diktsamlingen För levande och döda (1989).
ROMANSKA BÅGAR
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Dikten skrevs förmodligen under en resa till Venedig som Tranströmer och hans fru gjorde 1987. I ett brev skriver han:
Vi gick in i San Marco-domen. Jag har alltid trott att jag kände starkast för gotiska valv, men nu upptäckte jag att det var de romanska som stod mig närmast. Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar. Det var verkligen en helt oväntad och på något sätt totalt befriande upplevelse mitt i turistghettot.
När jag halvförstrött satt och läste i en samlingsvolym med dikter ur Östen Sjöstrands (1925-2006) produktion gjorde jag en upptäckt.
Jag upptäckte en dikt som påminner om ”Romanska bågar”. Dikten heter ”Återkomst i en främmande stad” och finns i samlingen I vattumannens tecken (1967). Dikten skildrar en upplevelse i Istanbul.
I både den här dikten och i ”Romanska bågar” är diktjaget en turist som besöker en helig plats, upplever något starkt och kommer ut för att se människorna i sin omgivning på ett nytt sätt.
Hade Tranströmer läst den? Det vet jag inte. ”Romanska bågar” har säkert fler ”systrar” som jag inte känner till. Det torde finnas många variationer på temat gå-in-i-ett-rum-och-komma-ut-med-ny-syn-på-världen.
Sjöstrand konverterade till den katolska kyrkan och var influerad av kristen mystik. Även Tranströmer intresserade sig för kristen mystik, men han var dunklare, inte lika uttalad.
Sjöstrand är, tycker jag, en mycket svagare poet än Tranströmer. Hans dikter är spretiga och okoncentrerade och undanglidande på något vis. Tranströmers dikter närmar sig ofta ren perfektion. Man vill varken lägga till eller ta bort något.
ÅTERKOMST I EN FRÄMMANDE STAD
Jag banade mig väg genom trängseln på Istiklal Caddesi.
I ett skyltfönster visade några färggranna dockor Mohammed Erövrarens
genombrott av muren, i ett annat höjde heroiska gestalter
en segerkrans till minnet av Gallipoli.
Ute på körbanan ropade folk in i dolmusbilarna som ryckvis rörde sig framåt.
Det var sent, alla ville hem.
Innanför de högra grindarna till Galataseraj tvekade ännu buskarna
i den kyliga Bosporenvinden.
Invanda stråkvägar, tillfälligheter: en osynlig stad dold i en synlig.
Var det här den första gången öppnade sig i labyrinten?
Jag minns en man som bad om ursäkt – på franska – för att han råkat knuffa till mig.
Postkontoret mittemot där människor skyndade in och ut …
Jag skyndade vidare. Förbi S. Maria dei Draperis, där ljusen även denna dag brann inför den bild som skonats i så många eldsvådor och jordskred. Förbi de gamla europeiska ambassadbyggnaderna. Förbi Sovjetlegationen, fotona av astronauter och muslimledare. Jag tänkte – på småbåtarna vid Galatabron, på händerna som sträckte sig med den halstrade fisken upp mot broräcket, de dova, höga uggletjuten från de gulvita färjorna. Den tunga, skymmande kolröken …
Jag minns att jag i strömmen av människor, på Peras gamla huvudgata, plötsligt fångade några glödande flagor, några minnesfragment, en snäcka, en grotta – en grotta där väggarna rörde sig som hos ett levande väsen: de första bilderna som varslade labyrintens utgång …
Jag hejdade mig utanför Tünel, funicolaren ned till Galatabron. Passerade hållplatsen för de röda bussarna. Gick, därbredvid, in på polisstationen, in på gården. Mörka silhuetter av gravvårdar, cypresser – och Ariadnes återfunna tråd.
Där, på de dansande dervischernas gård, återfann jag väggen mot den bild, som fastän ständigt upphävd, förintad, förvanskad, fördriven – förödd av jordskred och eldslågor, ändå alltid vill bli till: i den personliggörande kärleken.
När jag kom ut på Peras huvudgata, började jag i den overkliga människoströmmen urskilja några ansikten.
År 2011 tilldelades Tranströmer nobelpriset i litteratur. Jag har bara träffat honom en gång, på de internationella poesidagarna i Malmö våren 2006. Poesidagarna fyllde tjugo år – och gick i graven – det året.
Vi hade trevligt på den krog i Malmö där vi – en hop svenska och utländska poeter – satt och surrade våren 2006. Poesidagarnas grande maestro Lasse Söderberg tog fotot. (Jag var tjock då!)
När jag började skriva poesi i tonåren, imiterade jag Tranströmer. Jag skrev av alla hans dikter på papper för att liksom ”göra dem till mina”.
När min diktsamling Tregångare kom ut i augusti 2005 var det faktiskt en recensent som jämförde mig med Tranströmer. ”I sina bästa stunder påminner Mohamed Omar om en annan troende poet, nämligen Tomas Tranströmer”, skrev Ola Klippvik i Östgöta Correspondenten (15/9 2005).
Tranströmer drabbades 1990 av en stroke, som berövade honom talförmågan. Det var en märklig – och på något sätt skrämmande – upplevelse att möta den store poeten i detta tillstånd. Han var närmast stum. Jag tänkte på valven inom honom. Valv bakom valv oändligt.
Igår (25/5 2021) filmade jag mig själv när jag läste dikten ”Romanska bågar” och publicerade videoklippet på mitt konto @antikalifen på Instagram:
Dikten ”Romanska bågar” citeras ofta i predikningar och på begravningar. I en krönika i Göteborgs-Posten (7/5 2021) berättar prästen Pontus Bäckström en märklig berättelse. När han gick en utbildning inför en kommande prästpraktik fastslog en av prästerna som föreläste att en predikan absolut inte bör innehålla poesi.
”Sedan dess”, skriver Bäckström, ”har jag citerat och läst Tomas Tranströmers dikter i mina predikningar som ett slags poetiskt långfinger till dikthataren och hans lektion. Världens alla nationalist/populist/rasister hatar säkert också dikter. Men tycker om murar. De tycker poesi är flummigt. Murar är tydliga. Makt och våld är tydligt. Det finns ett samband mellan kulturförakt och den närmast besatta fixeringen vid murar.”
Bäckström är övertygad om att nationalister ”säkert” hatar dikter. Känner han inte till att det i den svenska poesin finns många vackra dikter skrivna av nationalister? Poesin var faktiskt länge ett favoritmedium för nationalister att uttrycka sin kärlek till, och prisa, fosterlandet. Själv citerar jag till exempel ofta Heidenstam, både på nätet och IRL.
I woke-prästen Bäckströms ögon hör jag sannolikt till det otäcka, murbyggande nationalist/populist/rasist-folket. Men vi har åtminstone en sak gemensamt: kärleken till Tranströmers poesi.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon.
Mohamed Omar/Eddie Råbock finns på Facebook, VK, GAB, Mewe, Twitter och Instagram
DET GODA SAMHÄLLET 