Kvinnomisshandel, främst den underavdelning som benämns våld i nära relationer, har återigen blivit ett aktuellt ämne. 

Kvinnomisshandel försiggår dock varje dag året om. Varför har det just nu, återigen, blivit så uppmärksammat? 

Det beror på att det givit de försagda en ventil som ger dem möjlighet att framställa sig som engagerade och handlingskraftiga, utan att de behöver göra något särskilt. 

De försagda och förtegna, det vill säga större delen av det svenska folket, närmare bestämt ungefär 80 procent av de för närvarande härvarande i landet (svenskar kan de inte kallas, de kommer från alla håll, men råkar av någon anledning befinna sig i landet just nu) lider sedan länge av ångest över att de inte förfogar över ett språk som ger dem möjlighet att uttrycka sin stigande oro och rädsla över samhällsutvecklingen, utan att utsätta sig från hån av samma 80 procent. 

Nu har de fått ett gyllene tillfälle och de har inte tövat. De har cobrasnabbt kastat sig över de fem senaste kvinnomorden och med högmässohögstämdhet fördömt det inträffade, samtidigt som de varit noga med att skydda sig från alla andra 80-procentare genom att tala om alla män, och därmed förneka att det finns just kvinnomisshandlare. Alla män är kvinnomisshandlare och det finns ingen anledning att särskilja någon speciell grupp. 

Nu är det dock så lyckat att av dessa fem mördare var fyra – återigen 80 procent – invandrare. De försagda och förtegna kan alltså – utan att benämna företeelsen vid dess namn – uttrycka sin oro över samhällsutvecklingen utan att blotta sig för sig själva. De har, så småningom och många år efter att de övriga 20 procenten av befolkningen påtalat saken, åtminstone för sig själva vågat erkänna att de blivit rädda. De ängslas för sin egen och för sina närmastes trygghet, men de skulle aldrig våga – ens hemma i köket – våga tala om varför de blivit rädda. Nu kan de med hög röst angripa alla män fastän de själva och deras åhörare vet att den egentliga måltavlan är den invandring som tillåtit mördarna att komma hit. 

På så vis blir alla lugna och kan så småningom återgå till ordningen, det vill säga tigandet. Då behöver man ju inte heller ens antyda att också kvinnor slår, och mördar. De närvarande härvarande kan pusta ut.