Detta är avsnitt tjuguett av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen fördelas över 20–30 avsnitt.

Det blev sommar. Jag hade lyckats hyra ett av de små husen på Fjällgatan. Ägarfamiljen tänkte bo på landet för att tjäna lite pengar på uthyrningen. Jag gladde mig. Det var en mycket eftertraktad adress. Huset var litet, men mycket prydligt, och det hade en innesluten, grönskande gård.uset vr litet, men mycket prydligt

Jag avslutade studierna. En professor i företagsekonomi, mycket sympatisk, med egen erfarenhet av företagsledande, hade velat att jag skulle doktorera. Det ville inte jag. Också senare, när jag hade arbetat några år, fick jag samma erbjudande, nu från en professor i sociologi. Jag ville fortfarande inte. Då hade jag inte riktigt klart för mig varför förslagen var så motbjudande för mig. Senare har motiven klarnat.

Redan när jag fick förslagen visste jag, att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljön, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.

Men det var inte bara det. Senare har jag förstått att det var kravet på underordning, omöjligheten att bevara min självständighet, som ytterst styrde mig. När jag en gång skulle gå en säljkurs testades jag och de andra deltagarna för att vi själva och lärarna skulle veta vad vi var för slags figurer. Graden av vilja till anpassning eller till självständighet mättes. Skalan för självständighet räckte inte för att fånga in mig. Jag var extrem.

Då, när jag fick resultatet, blev jag mest road. Jag förstod att det var så, men jag förstod inte varför.

Nu förstår jag. Jag värnade min självständighet som ett sätt att både vara lojal mot mitt ursprung och mot mig själv. Mitt ursprung är en del av mig själv. Att inte värna ursprunget är att förneka både mitt liv som barn, ung och senare. En stor del av ursprunget är misstanke mot och förakt för tomt teoretiserande. Tanke utan handling är värdelöst. Därför tyckte jag mest om mitt arbete på Sifo, den plats där jag deltog i säljkursen. Där syftade varje tanke till påtagligt resultat, något som skulle kunna levereras till kunden. (Tyvärr förändrades miljön efter ett tag. Familjeföretaget köptes upp och förändrades, blev del i en byråkrati).

Denna självständighetens grund: ståndscirkulationen, blir allt svagare. När det enskilda näringslivets ledande skikt fortlever genom att rekrytera inom sig självt och när samma mekanism verkar inom politiken, blir omprövning och förnyelse svår. Alla är alltför beroende av varandra. I denna situation har det svenska samhället länge befunnit sig.

En annan del av ursprunget är avståndstagande från den makt som grundas på innehavet av en position i en hierarki. Respekt ges bara den som själv, genom egna prestationer, motiverar sin ställning.

Beskrivet på detta sätt framstår självständigheten som något värt att sträva efter och bevara, något värdefullt. Det är det också. Men till självständigheten hör också ett distanserat förhållande till omgivningen. Den blir till publik och åhörare, något att uppträda inför. När detta är gjort och motparten förväntar ett mer ömsesidigt utbyte av ord och tankar, då drar jag. Det kan inte vara så roligt att behöva uppleva.

Allt detta styrde mig, utan att jag var riktigt medveten om det. Jag var glad att få börja tjäna egna pengar. Under studietiden hade jag ändå levt gott på den tidens stipendier och billiga lån. Jag åt till exempel alltid lunch ute, på krog. Jag köpte nästan all litteratur, lånade inte böckerna. Det dröjde sedan länge innan jag kunde skaffa mig den standard jag hade haft som student.

Jag började mitt första arbete efter examen. Det var på arbetsmarknadsstyrelsens enhet för prognoser. Arbetet var enkelt att beskriva, omöjligt att utföra: Tala om hur arbetsmarknaden kommer att utvecklas, vilka yrkesgrupper kommer att få ökad efterfrågan, vilka kommer att få minskad. Ett standardskämt var: ”Tappa inget papper på golvet grabbar, då tar Gunnar, (chefen), och publicerar det som meddelande i prognosfrågor.”

Varje dag åkte jag ifrån Söder, över Västerbron till Lindhagensplan, där Arbetsmarknadsstyrelsen låg. Det var bättre än att använda den andra möjligheten, att krångla sig igenom Gamla Stan. Ändå tog resan lång tid. Det var ständiga köer före och över Västerbron.

Som närmsta chef hade jag en nationalekonom som var mycket förtjust i att teoretisera, att utveckla invecklade matematiska apparater, till ingen nytta. Jag tröttnade snabbt på honom och arbetsuppgifterna. Missämjan tilltog och till slut slogs vi i korridoren. Det var ett riktigt slagsmål, även om en andre mest vevade med kardorna i luften.

Avdelningschefen – Gunnar – var förstående. Jag slapp honom och fick istället ansvar för en enkät riktad till arbetsgivare. Det var krångligt, men mer meningsfullt.

Mitt emot AMS låg ett fik. Där satt jag och Helena, den enda kvinnliga handläggaren på enheten, i långa sittningar. Fiket var också Bertil Olssons, generaldirektören, krypin. Där fick han vara i fred. När vi såg honom komma smet vi tillbaka till arbetet.

Helena bodde i Uppsala men hade kvar en lägenhet i Jakobsberg. Den fick jag låna. Så fort jag bosatt mig där ställde jag mig i bostadskön i Järfälla. Man måste bo i kommunen för att få stå i dess kö.

Den lägenheten blev lite av ett hemvist för Anders, Tommy och mig. Den låg ju i en förort, Järfälla, långt utanför stan, men ibland var det skönt att ta det lugnt ett tag. ”Ta det lugnt” kunde betyda långa brottningsmatcher mellan oss.

Helena och jag åt ibland lunch tillsammans på Marginalen. Det kunde bli långa sittningar, ibland också med intagandet av alkoholhaltiga drycker. Det fick en av de andra arbetskamraterna, Benne L., nys om. Ha kom galopperande in till oss och skällde ut mig. Han tyckte jag var oansvarig. Det var jag förstås.

Han förstod att ta vara på sitt arbete på arbetsmarknadsstyrelsen. Han hade haft svårt att få arbete över huvud taget. Han dolde inte att han var kommunist.an dolde inte att han var kommunist.

Benne var alltså kommunist. Han hade varit på Cuba och talade hänfört om landet, och främst om dess kvinnor. När han behövde pengar körde han taxi i sin pappas bil, en av ideologiska skäl inköpt tung och trög Volga. Han var förstås också medlem i Clarté, liksom Rita. Clarté var hemvisten för vänsterdrömmarna, romantikerna. De såg sig förstås inte som sådana. De ansåg sig vara de orädda, de som frigjort sig från den ideologiska oupplysthet, det mörker som alla andra dvaldes i.

Detta slags drömmeri är fortfarande levande i Vänsterpartiet, men det finns också i Miljöpartiet. Enklast kan det beskrivas som ett slags blindhet. Drömmarna förstår inte människornas drivkrafter, varken kärleken eller vinningslystnaden. Det är därför de varit så snara att ta till våld. Det förser både utövaren och offren med en annan drivkraft, en mycket stark drivkraft.

Den som inte kan se hur ekonomin fungerar, inte kan förstå hur strävan efter ett eget bättre liv kan vara starkt pådrivande både för arbetaren och företagaren, han tycker att det är mycket enklare att ge order, att få människor att handla efter plan. Och, anser han, den som inte följer order, han saboterar och måste straffas. Strax är våldet där i alla dess former.

De är kanske inte så många som gör sig synliga i partipolitiken, men de har myriader av anhängare och medarbetare – trots att många av dessa, de nyttiga idioterna – inte förstår sin roll. Så anhängarna av statlig styrning av enskilda människornas liv har kanske förlorat en del av tron på kommunismen, i takt med nedmonteringen av alla de stater som sagt sig vara just kommunistiska, men de strävar oförtrutet på, övertygade om sin överlägsna förmåga att ställa vardagen och livet tillrätta för de många.

Men, så såg clartéisterna och kommunisterna inte det. De såg sig som ädlare och djärvare. De hade ofta brutit med sitt ursprung och sin omgivning. De fick betala för sin tro. Det var i många fall sant. Det fick Benne göra i början av sitt yrkesliv.

Och hur såg min politik ut? Vad trodde jag på?

Jag brukade lite ursäktande säga mig vara en socialist som trodde på marknadsekonomin. Det är förstås en självmotsägelse. Det var jag medveten om, men jag kunde inte hitta någon mer rättvisande beteckning.

Jag hade blivit socialdemokrat mer av en slump, efter att ha hjälpt till att städa Sopis efter en första-majfest, och värvats av den kvinnliga ordföranden. Jag trivdes ändå bra i det socialdemokratiska studentförbundet. Vi försökte vara lika radikala som de i Clarté, utan att vara hemfallna åt deras romantiska förälskelse i Sovjet, Östeuropa och Cuba. Ändå lyckades vi inte. Vi kunde inte tro tillräckligt starkt. Kanske fanns det för många ekonomer i sällskapet.

Jag minns en resa i buss från ett Göteborgsbesök. Det var en lång resa och bussen var fullsatt. Jämlikhet hade blivit ett mycket omhuldat begrepp. Kanske var det tiden för dess pånyttfödelse i politiken och början på dess eviga närvaro, den som sträcker sig ända till dagens politik.

Diskussionerna i Göteborg hade i stort sett inte kunnat lämna detta begrepp. Allt skulle vridas, vändas och danas för att främja en ökad jämlikhet. Det hade blivit för mycket. Ett våldsamt skämtande bröt ut. Träden måste bli jämlikare, se mer likadana ut, inte spreta åt alla håll. Endast en biltyp, lika för alla, skulle få produceras. Eleverna måste utsättas för en undervisning som gjorde dem jämlikare. Sedan skulle alla få samma betyg. Och så vidare. Tragiskt nog kom den faktiska politiken att i många avseenden leva upp till vårt skämtande.

Under hela min barndom, min skoltid och under militärtjänsten hade jag envetet försökt försvara och utvidga min frihet. Jag värjde mig mot föräldrar, lärare, befäl – och kamrater. Jag betalade hellre med ensamhet än svek mig själv. När jag någon gång ändå gjorde det skämdes jag. Jag skämdes över att ha följt med Rita och hennes kompisar ut i skärgården, utan att ha anmärkt på deras självgoda och okunniga pladder. Jag vågade inte sätta mig upp mot henne – och skämdes.

De år jag var partipolitiskt aktiv – kanske var det 5–6 år? – mådde jag hela tiden illa. Jag kunde inte förlika mig med den likformighet och den förljugenhet som tillhörigheten till ett parti krävde. Till slut skrev jag en bok (Den svenska modellen, 1974), förlorade vänner och vann självaktningen tillbaka.