Detta är avsnitt femton av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen kommer att fördelas över 20–30 avsnitt.

Fem dagar efter studentexamen ryckte jag in i militärtjänsten. Den tiden är en mycket tydlig milsten. Minnet står för något alldeles särskilt. Det var en resa till en helt annan värld, en värld som bara kunde upplevas på detta sätt, genom tjänstgöringen. Den var enklare, man kan också säga brutalare, än livet i skolan och yrkeslivet. Rollerna var mycket tydliga. Det var mycket svårt att smita. Uppgifterna var så tydliga – och ansvaret.

Jag förstod eller anade att det skulle bli besvärligt för mig. Det blev det också, delvis därför att jag hade lika svårt att underordna mig som i skolan, samtidigt som ohörsamheten kostade mer. Ändå är jag glad över att ha gjort lumpen. Den kom att göra mig mycket gott, sedan jag lyckats ta mig igenom tjänstgöringen. Först utsattes jag för mönstringen.

Den började med ett intelligenstest. Jag kommer ihåg det som att det var lätt, men kan inte ha gjort något särskilt bra resultat, eftersom jag inte erbjöds någon specialtjänst.

Därefter kontrollerades kroppen. Halvnaken vägdes, mättes och granskades jag. Det störde mig inte särskilt. Vi var alla på den tiden vana vid den sortens nakenhet. I folkskolan hade vi ju beordrats klassvis till badhuset där vi fick skrubba oss rena under överinseende av stadiga tanter.

Nästa moment, nästa granskning var besvärligare. Två unga kvinnor, psykologer, rörde sig i salen och försvann då och då in i angränsande rum med någon av oss inkallade. Också jag fick följa med en av dem för ett samtal.

Den unga kvinnan var, tyckte jag, mycket snygg. Hon måste ju ha varit äldre än flickorna i min klass, ändå var hon på något sätt mer levande, och närmare. Trots hennes utseende och hennes vänliga sätt och hennes mjuka röst kände jag ett omedelbart, men diffust obehag. Hon skärskådade ju mig.

Nu blev jag avklädd på ett mer kännbart sätt. Hon frågade om mina intressen. Det redogjorde jag villigt för. Sedan började hon ta reda på vilka vänner jag hade och hurdan vänskapen var. Jag berättade motvilligt. Nanne hade försvunnit och någon annan hade inte tagit hans plats. Kvar var bara klasskamrater. Jag förstod att hon tyckte det lät torftigt. Det var alldeles tydligt att det inte var bra att jag inte hade nära vänner.

Och till slut skulle hon kartlägga mina förbindelser med det motsatta könet. Jag sa så som det var, att de var i stort sett obefintliga. Under gymnasietiden hade jag varit tillsammans, mycket kyskt, med en flicka en kort tid. Jag förstod senare att det var för att hon ville sätta press på sin ”ordinarie” pojkvän. Men det tyckte jag var så futtigt att inte ens det berättade jag. Från den vänliga och väna psykologens gestalt spred sig ett påtagligt bekymmer i rummet. Detta var inte alls bra, förstod jag. Och jag blev besvärad av hennes bekymmer. Ett lätt dis av missmod fyllde rummet.

Jag togs ut till 15 månaders tjänstgöring. Det kändes tungt men det var också ett sätt att förlänga barndomens frihet. Ännu var vuxenvärldens obönhörlighet, dess tvång att bestämma sig för något slags liv en bit bort.

Fem dagar efter studentexamen ryckte jag in. Vi nyinryckta gick på färjan i Nynäshamn på kvällen och väcktes mycket tidigt morgonen därpå strax före infarten till hamnen i Visby. Grusögd stod jag vid relingen och såg staden, i starkt solsken, för första gången. Då och där kunde jag inte se den stadens skönhet, som jag sedan blev så intagen av. Nere på kajen stod bussarna som skulle köra ut oss till I 18.

Den allra första tiden kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag var bedövad av det nya, hårt styrda livet. Jag var också nedtryckt av de fysiska kraven. Jag var i eländig fysisk form. Jag mådde visserligen bättre de två sista åren i gymnasiet än de första åren, då jag hade haft svårt att äta och sova. Ändå hade jag den första tiden svårt att klara av de fysiska kraven. På grund av ständiga skoskav kunde jag inte gå i takt. Jag linkade. Jag fick gå sist när vi marscherade.

Första eller andra dagen undersöktes vår kondition på ett enkelt men effektivt sätt. Vi fick, efter markerad takt, kliva upp och ned på en bänk. Pulsen mätes före och efter testet. Jag hade nästan sämst kondition på kompaniet, bara en handfull hade ännu sämre.

De första tre månadernas grundutbildning bestod, utöver vapenövningarna och exercisen på regementsplanen, främst av fysisk träning. Jag försökte inte smita, tvärtom. Jag tyckte det var roligt att anstränga mig så mycket som möjligt. Varför? Jag vet inte. Kanske trodde jag att jag skulle kunna skaffa mig en ny tillvaro genom att disciplinera och bättre behärska min kropp?

Efter dessa tre månader var det bara två fotbollsspelare och en orienterare som hade bättre värden än jag. Det var lättare att ha en vältränad kropp. Jag har fortsatt att träna regelbundet ända sedan denna tid.

Tjänstgöringen blev rutin, även om jag ständigt krånglade till det för mig. Jag kom ofta försent till uppställningarna och blev utskälld. Det hjälpte inte. Då hotades hela plutonen med kollektiv bestraffning: kasernförbud (det vill säga förbud att lämna kasernen) under helgen. Det tog skruv. Några av de tongivande i plutonen rådgjorde med varandra och skickade därefter fram en budbärare som förklarade att jag riskerade kompanistryk. Han var inte upprörd eller elak, snarare vänligt bekymrad. Det fick resultat. I fortsättningen missade jag inte uppställningarna.

Han som meddelat mig domen blev i fortsättningen ett slags stöd. Han var lång, snygg och presterade alltid bra på övningarna. Han såg med förundran men kanske också med någon slags beundran på mitt fåfänga sprattlande mot befäl och regler.

En tid gjorde jag nästan allt tråkigt jobb på kompaniet. Uppdragen utdelades som straff och hade egentligen bara mening som straff. Vid visitationen före en skjutning på de höga klipporna vid havet upptäckte befälet att jag inte hade sotat kornet. Jag fick då order att springa till kompaniet, be om eld från befälet där, sota kornet och springa tillbaka till övningsplatsen. Det var flera kilometer. Jag hade en tändsticksask i fickan, men jag måste ju anmäla mig för befälet på kompaniet.

Det hopplösaste uppdraget var att leta reda på en försvunnen cykel. Regementet hade flera hundra. Jag hittade aldrig den där cykeln. Kanske fanns den inte.

Mina förseelser var för det mesta slarv av olika slag. En gång vägrade jag, mest av obetänksamhet, order. Vi hade varit ute på övning. Vid marschen tillbaka började det regna och vi fick order att ta på regnrocken. Jag tog på mig den, utanpå utrustningen. Sergeanten sa åt mig att ta av mig regnrocken, lossa utrustningen, ta på rocken och sätta utrustningen utanpå rocken. Jag låtsades ta ordern, men gjorde inget när han vänt ryggen till.

Alldeles utanför entrédörren till kompaniet gav han mig ordern på nytt. Då blev jag arg och vägrade igen. Efter en kvart blev jag inkallad till kompanichefen. Han levererade en formidabel utskällning, skrek så saliven stänkte och slog med ridspöet mot skrivbordet framför sig. Jag fick två veckors kompaniförbud och dessutom vägrade han att rekommendera mig inför en ansökan jag tänkt göra för att få ett stipendium till studier i USA.

Jag hade däremot inga svårigheter med grabbarna på luckan eller alla de andra i plutonen och kompaniet. Den långe snygge försökte till och med hjälpa mig att få kontakt med någon flicka, när vi var ute och dansade i den flicktäta staden Borås. Det lyckades inte.

Konflikter fanns det förstås. Jag slogs några gånger, mest med framgång. Men inte alltid.

Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet. När jag vaknade stod min beskyddar närmast mig. Utan att säga något visade han att han uppskattade mitt motstånd och mitt mod.

Segraren var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd.

Tjänstgöringen bestod förstås inte bara av harvandet på kaserngården, skjutövningar eller fysisk träning. Avsikten, meningen, med all träning, alla förberedelser var att åstadkomma en slagkraftig enhet för skarpa lägen, att kunna kriga väl. Det kontrollerades vid stora övningar. Vid den sista stora övningen skulle en ny taktik prövas.

Det var vinter. Det snöade ymnigt. Snön var blöt och tung. Trossbilarna med maten körde fast. Det tog lång tid att skotta fram och få loss dem. Vi fick maten ett par timmar försenad. Vi väntade i de uppslagna tälten, blöta av snön. Veden fanns i de bilar som fastnat. Till slut kunde vi få mat och ved och lägga oss att sova.

Det fortsatte att snöa. Mitt i natten rasade tältet, nedtyngt av snön. Ingen orkade gå upp och resa det igen. På morgonen kravlade vi oss upp, sura invändigt och utvändigt. Nu var det dags för det stora provet under övningen.

Vi var motoriserade. Vi förflyttades i pansarbilar som såg ut som stora, hjulförsedda vita likkistor. Vid insats skulle vi sitta av och gruppera oss till stridsformation i något skyddat läge.

Nu skulle vi bli effektivare, snabbare bli insatsdugliga. Efter att pansarbilarna stoppats i närheten av fienden skulle vi hoppa av, och springande ta oss mot fienden samtidigt som vi grupperade oss. Jag var chef för granatgevärsplutonen som i det stridande förbandet var riktpluton; Alla andra riktade in sig efter oss.

Hur skulle det vara möjligt? Lösningen var att vi skulle anfalla inte mot något utsatt mål, utan i en angiven riktning från den plats där vi hoppat av bilarna. Jag fick alltså en kompasskurs.

Hela förbandet kommer farande i hög fart längs en skogsväg, stannar och alla hoppar av fordonen. Jag springer i täten för plutonen, efter angiven kompassriktning. Tror jag. Jag har i farten vänt kompasshuset bak och fram. Vi springer 180 grader fel. Det blir kaos. Den nya taktiken blåste bort. Ingen kritiserade mig. Befälet orkade väl inte.

Jag gjorde mina 15 månader och gick ut som nummer tre – från botten. I slutet av tjänstgöringen, när vi var placerade på trupp för att ta hand om de nyinryckta, höll jag en lektion som handlade om att beskjuta filmade stridsvagnar med Carl Gustaf, granatgeväret, för att på så sätt öva rekryterna att sikta rätt. Efter skottet stannades filmen och inspekterades duken för att se var skottet från det lågkalibriga insatsvapnet tagit. Under tiden som jag summerade resultatet för soldaterna, sittande i gräset framför mig, stod en tjock gubbe och tittade på en bit ifrån. När lektionen var slut kallade han mig till sig och sa: ”Det var den bästa lektion jag någonsin sett!” Han gick därifrån och sergeanten kallade på mig: ”Vad sa pansarinspektören?” Jag upprepade det. ”Jaha, vi har redan satt betygen, också dina”.

Nu tog vi allihop, vi som gjort 15 månader, färjan tillbaka till fastlandet. Inför avskedet, Muck, hade vi utsatts för grova hotelser om efterräkningar om vi tagit med oss något skarpt material. Vi lyssnade allvarligt, men jag tror inte att någon tömde sina packningar på knallskott eller patroner.

När färjan hade hunnit en bit ut från kajen small flera knallskott. Jag sköt inte. Jag tog hem mina knallskott och patroner och gömde dem på vinden. Pappa fick syn på gömman, tog grejorna, gick till ån och sänkte dem.