BITTE ASSARMO: Dannemora gruva – en påminnelse om malmhanteringens storhetstid

Dannemora är en liten ort i Östhammars kommun i Uppland. Mest känd är den kanske för sina gruvor, trakten har en månghundraårig tradition av bergsbruk och ända fram till 1900-talets början kunde Dannemora ståta med rikets främsta järnmalmsgruva.

Bergsbruket i Dannemora omnämns i skriftliga dokument redan mot slutet av 1400-talet, då en silverfyndighet upptäcktes i trakten. Järnhanteringen kom igång något senare men var i full gång under 1530-talet under Joachim Pipers överinseende. Bara ett tiotal år senare dyker ett antal än mer kapitalstarka aktörer upp på arenan och 1545 bildas ett svensk-tyskt bolag för brytning av malm och smältning i närbelägna hyttor. Bolaget organiserades med åttiosex andelar och självaste Gustav Vasa reserverade åtta andelar för egen räkning.

De tyska intressenterna var i första hand intresserade av att exportera tackjärn från trakten, men Gustav Vasa lyckades övertyga dem om att man också borde komplettera tackjärnstillverkningen med framställning även av smidesjärn. Några år efter bolagets bildande gick det dock i konkurs, varefter det övertogs av kungen. Och därefter växte verksamheten sakta men säkert. Under andra hälften av femtonhundratalet låg brukens sammanlagda tillverkning på ungefär femton ton per år.

Traktens stora framgångar kom dock inte förrän under sextonhundratalet, då bland andra Louis De Geer kom att intressera sig för järnhanteringen. Statsmakten hade börjat arrendera ut sina bruk, hellre än att driva dem i egen regi, och 1626 fick De Geer arrenden på de tre viktigaste Dannemoraverken: Österby, Lövsta och Gimo. Det var också just i Österby den första vallonsmedjan inrättades på sextonhundratjugotalet, av en släkting till Louis De Geer.

De nya enheterna blev avsevärt större än vad som hittills varit vanligt. Tack vare nya tekniker, införda av vallonsmederna, kunde man vid De Geers bruk tillverka nära tio gånger mer tackjärn och smidesjärn än vid en ordinär smedja. Detta gjorde norra Upplands produktion extraordinär i Sverige och snart fick Dannemorajärnet ett världsrykte som det främsta bland svenskt järn. Det uppmärksammades inte minst i England, där Dannemorajärnet blev den grund på vilken stålstaden Sheffield växte fram.

Trots att bruken blev privatägda fortfor gruvorna att förbli kronans egendom. Man bröt under primitiva och ofta tillfälliga former – gruvdriften var en säsongssysselsättning som kolning. Men under sextonhundratalet började gruvhanteringen ske under större omfattning, då man införde en mer planmässig gruvdrift, och dessutom nya anställningsvillkor för gruvarbetarna med fasta scheman och arbetstider. Det handlade dock fortfarande om ett ganska litet antal arbetare. Omkring år 1700 fanns det ungefär 60 arbetare vid

Dannemora gruva. Men allt eftersom gruvdriften utökades blev antalet anställda också fler.

Vid sekelskiftet 1700 bröt man omkring 18 000 ton malm i Dannemora gruvor, vilket är en mycket hög siffra för den tidens förhållanden. Produktionen höll ungefär samma takt fram till 1870, då man kunde se en ökning med mer än det dubbla. Vid sekelskiftet 1900 bröt man mellan 50 000 och 60 000 ton i gruvorna, vilket gjorde Dannemora till den främsta gruvan i landet. Men arbetet i gruvorna var svårt och de anställda levde ett hårt och farligt liv.

När emigrationen till USA tog fart fick Dannemora sin beskärda del av emigranter – emigranter som gett namn åt den lilla staden Dannemora i staten New York. Idag är den amerikanska staden Dannemora mest känd för sitt fängelse Clinton Correctional Facility (som i folkmun kallas just Dannemora prison), men det är välkänt att det var nybyggarna från den lilla svenska gruvorten som grundade staden någon gång kring 1840.

Dannemoras digra produktion hölls uppe fram till och med första världskriget. Därefter blev det dock svårt att få avsättning för malmen. När arbetarna gick ut i en långvarig strejk 1927 avbröts driften helt, och när sedan depressionen nådde Sverige fortsatte gruvan att stå stilla. Man fick nöja sig med att avveckla det malmlager som byggts upp, vilket tog många år.

Inte förrän 1935 kunde man återuppta brytningen i full utsträckning och därefter fortsatte gruvan att vara framgångsrik ända fram till 1970-talet. Men därefter gick det utför med gruvnäringen och 1992 slog Dannemora gruvor igen verksamheten för gott. Därmed avslutades ett långt och viktigt kapitel i svensk industrihistoria. Idag utgör landets kvarvarande gruvor viktiga kulturminnen som, vid sidan av skriftliga källor, har en viktig historia att berätta.

Bitte Assarmo