Nyligen publicerades en debattartikel i den danska kvällstidningen B.T. som gjorde ett starkt intryck genom sin avsändare och sitt raka språk.

Det var den danske riksdagsledamoten och tidigare integrations- och utlänningsministern (2015-2019) Inger Stöjberg som i direkta ordalag förklarade att den icke-västliga, muslimska invandringen har gjort betydligt mer skada än nytta för hennes land.

Inger Stöjberg säger saker som för många är självklara, men som inte några svenska riksdagspolitiker (undantaget SD) skulle våga ta i sin mun. Då ska man veta att hon sedan 2001 i Folketinget representerat Venstre, ett parti som ligger i den liberala mittfåran i dansk politik. De svenska liberalerna mumlar fortfarande i skägget och deras senaste påfund är nyspråksordet integrationsskuld, som indikerar att en person har varit länge i Sverige utan att kunnat ta sig in på arbetsmarknaden.

Det ligger i samma linje som det ständiga talet från svenska politiker och journalister om utanförskap. Medan dessa ängsliga begrepp inte pekar ut någon som ansvarig för segregation, bidragsberoende och kriminalitet från invandrade grupper, räds inte politiker som Stöjberg, och dansk press som publicerar, att öppet våga tala om människor som tar sig in i landet och destabiliserar det. I det offentliga samtalet i Danmark framförs åsikter om att det finns alltför många muslimska invandrare med krav på särrättigheter, bristande vilja till anpassning till danska värderingar och förstörelse av tryggheten på gator och torg.

Stöjberg påpekar att en orsak till att landet fått en lång lista med problem är att Danmark har tagit emot för många asylsökande och varit för slappa med att ställa krav. Tanken hissnar när man gör en jämförelse med Sverige som sedan asylkrisen 2015 fram till coronans utbrott beviljat uppehållstillstånd till åtta gånger så många asylsökande som Danmark (se bilden). Antalet fördubblas sedan med den påföljande anhöriginvandringen.

Precis som BRÅ:s utredning från 2005 (den senaste och ibland undrar man om det är den sista) visar på cirka 300 procents överrepresentation jämfört med svenskarna vad gäller brottsmisstanke mot invandrare från Mellanöstern och Afrika, ger också kriminaliteten i Danmark ett liknande utfall. Stöjberg tar särskilt upp den förråelse av brottsligheten som har skett genom det icke-västliga gängvåldet. ”Invandrargängen har en våldsapparat, som vi aldrig sett maken till i Danmark”, skriver hon och betonar alla oskyldiga och utsatta danskar som blir brottsoffer.

Slutsatsen? ”Det finns bara en lösning för dessa förhärdade kriminella utlänningar: Utvisning från Danmark!”. Hur länge ska det ta innan svenska politiker, domstolar eller polischefer kommer till samma slutsats? Det måste de i så fall göra av egen inre övertygelse och med en stor dos civilkurage. Någon draghjälp från våra moraliskt fördärvade agendajournalister kan de inte räkna med när det gäller att gå emot mantrat om allas lika värde. Det är just skillnaden i det journalistiska klimatet mellan våra länder som jag menar utgör att ett alltmer sekteristiskt pk-tänkande styr systemmedia i Sverige, medan danskarna är mer frimodiga och inte skyr åsiktsbrytningar på samma sätt.

När jag 2014 meddelade Danmarks största tidning Politiken att jag hade fått flera faktaspäckade artiklar om nordisk asylstatistik refuserade av Sveriges nio största tidningar, tvekade de inte utan publicerade fyra sidor på temat Sverige och invandring. Bland annat med mitt refuserade material under en rubrik om att svenskarna inte törs debattera invandring och att jag önskade mitt land ett danskt debattklimat. Politiken intervjuade också den svenska ledarskribenten Marika Formgren, som slutade sedan hon på Corren fick skrivförbud av sin dåvarande chef Charlotta Friborg, numera programchef på SVT. Sidorna i Politiken finns att läsa i pdf-format här, här, här och här.

Även dansk radio hörde av sig samma år. Under ledning av den sverigeintresserade historikern och författaren Mikael Jalving gjorde public servicekanalen Radio 24syv en programserie under sommaren kallad Danmarks Röst.

Programmet var inspirerat av Voice of America som under det kalla kriget sände radio som nådde förbi järnridån. Programförklaringen löd: ”Ett dagligt debattprogram till svenskarna, om allt som de inte kan, vill eller får tala om i svenska medier”. Jag var ensam studiogäst i öppningsprogrammet från Köpenhamn. (Del 1 och del 2)

Bland dem som deltog under sommaren som programmet sändes kan nämnas Nathan Shachar, Lars Vilks, Pär Ström, Marika Formgren, Jan Tullberg, Johan Hakelius och Ivar Arpi. På bloggar och i alternativmedia uppskattades Danmarks Röst, medan systemmedia däremot teg ihjäl det eller var nedlåtande. Aftonbladet Kultur skrev att nu ska minsann danskarna lära svenskarna att tala om invandring. Slutklämmen löd:

Det hela vilar på den bisarra premissen, att åsikter som inte dominerar i offentligheten just därför är mer sanna. Fakta och analys? Nej, vi slänger i häxan och ser om hon flyter. Godnatt.

Det var under en period då journalisten Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”  hyllades av svensk media som ett avslöjande om en dansk grumlig främlingsfientlighet, som aldrig skulle få ta sig över sundet. Men på de senaste sex åren har det skett en del, det går inte per automatik att peka ut danskarna som rasister, när vi själva sitter med problem av vår elits huvudlösa migrationspolitik upp över öronen.

Jag har sedan dess varit nere i Köpenhamn och föreläst om Sverige för det danska Trykkefrihedsselskabet och i september får jag ta emot deras Sappho-pris, som ges till personer som ”kompromisslöst verkat för det fria ordet”. Tidigare pristagare är bland andra Thilo Sarrazin, Douglas Murray, Sir Roger Scruton och Lars Vilks, så jag är givetvis mycket hedrad. Men det viktigaste av allt är, att när jag är beredd att ge upp hoppet om Sverige, så kan jag alltid hämta livsmod och inspiration från grannlandet i syd.

Som i Ingrid Stöjbergs raka debattinlägg.