I mer än två sekler har västerlandet dominerat världen och vita män har dominerat västerlandet. Oavsett vad det beror på har denna ordning lett till den största framgång som hänt mänskligheten sedan skapelsen, nämligen allmänt välstånd, alltså inte bara välstånd för en gynnad elit utan för alla medborgare. Västerlandet har emellertid numera blivit så vant vid detta tillstånd att vi tror att situationen är normal bara för att den existerat i snart hundra år. Vi tror att fortsatt rikedom är garanterad.

När människor blir rika gör de saker som de förut aldrig gjort. För det mesta slösar de bort pengarna på flotta men onödiga saker och om de inte hinner göra av med allihop innan de dör så brukar arvingarna slarva bort resten. Men det förekommer att de gör investeringar som fyller människorna med beundran i sekler. Se bara på vad familjen Medici åstadkom i Florens.

Det är likadant med samhällen som med människor. Om de blir rika uppfinner de nya sätt att göra av med pengar. Finns det någon anledning att tro att sådana samhällsexperiment skulle vara mer lyckosamma än de individuella projekt som genom historien på någon eller några generationers sikt har utarmat alla familjer som haft turen att bli rika? Det återstår att se ty västerlandet, den första riktigt storskaliga och allmängiltiga framgångssagan i världshistorien, har bara under några få generationer i den grad badat i pengar att det kunnat ägna sig åt verkligt storslagna försök att förgylla tillvaron. Jag måste med beklagan erkänna att jag blir alltmer övertygad om att västerlandet som kollektiv håller på att upprepa rika familjer vanliga öde. Vi slösar bort våra pengar och vår framtid på en massa strunt.

Om vi studerar alla de samhällsprojekt som västerlandet ägnat sig åt – annat än att sköta produktionen av mat och kläder och badrum så att vi kan leva någorlunda drägliga liv – så förefaller det som om ett enahanda mönster går igen överallt. Det börjar med något rimligt som med tiden gradvis vidareutvecklas av egen kraft och så småningom förvandlas till en grotesk parodi på sig själv som vänder sig mot sitt ursprung och hotar att förgöra det med sina vildsinta rabiesdreglande käftar.

Feminismen är ett tydligt exempel. Det började bra med att kvinnor skulle ha lika rättigheter. Helt rimligt. Men under de senaste trettio åren har detta rättmätiga och sedermera tillgodosedda önskemål muterat till ett rasande monster som vill bestraffa män för påstådda oförrätter och använda lagen för att tränga undan män och förbjuda dem att ge uttryck för sin natur. Det är till och med otillåtet, tror jag, att ens antyda att män har någon natur. Jag tror att denna obehagliga vändning beror på att det skapats en kast av manliga och kvinnliga proffsfeminister som finansieras av skattebetalarna och gjort det till sin uppgift i tillvaron att på sina genuslaboratorier på universiteten tänka ut nya sätt att förgifta relationerna mellan könen.

Motsvarande process har berört andra områden, till exempel relationen till folk som utan egen förskyllan hamnat i sociala och ekonomiska svårigheter. På den mänskliga omtanken byggde välfärdsstaten som, skulle jag säga, var färdig för femtio år sedan men då fick ett eget liv och började leta efter nya klienter och utveckla nya metoder att svaghetsförklara människor. Den ursprungligen människovänliga omtanken om samhällets olycksbarn har sedan dess transformerats till en skenhelig godhetsindustri som på skattebetalarnas bekostnad importerar och försörjer klienter från hela världen för att hålla hjulen igång i sitt maskineri. Även här beror utvecklingen på att det uppstått en skattefinansierad kår av godhetsproffs som målmedvetet och hämningslöst verkar för sin sak.

Kriminalpolitiken erbjuder ytterligare ett exempel på denna samhälleliga mekanism. När västerlandet förvandlades till ett ymnighetshorn kändes det orimligt att sätta brottslingar på fästning och tvinga dem till straffarbete för vatten och bröd. Brottslingarna var trots allt likar och förtjänade därför bättre behandling. Men även där gick förändringen till överdrift. Gradvis glömde rättssystemet bort att det existerar för att skydda allmänheten från kriminaliteten och övergick till att värna om brottslingarna. En rimlig utveckling fick ett eget liv och skenade utan hänsyn till allmänhetens rimliga önskan om trygghet och lugna förhållanden. Även på detta område drivs utvecklingen av det förvridna nitet hos en grupp statsfinansierade rättighetsaktivister.

Sådär är det över hela linjen. Miljörörelsen avancerade från önskan att få bort smogen och stoppa utsläppen av farliga kemikalier, vilket var angeläget, till att under ledning av ett statsfinansierat prästerskap försöka rädda mänskligheten undan klimathot som troligen inte finns. Exemplen är legio.

Allt detta har skett utan mycket morr från de män och kvinnor som skapade västerlandets framgångar. Det är särskilt märkvärdigt att de vita männen, som tidigare dominerade samhället och därför i någon bemärkelse hade ett slags ansvar för västerlandets framgångar, så motståndslöst lät detta ske. De tittade på medan deras bygge gradvis raserades. Hur ska man förklara denna brist på motståndsvilja?

Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att hitta en förklaring. Jag trodde aldrig att aktivisterna skulle lyckas förvandla landet. Den nettoskattebetalande medelklassen log överseende när den betraktade aktivisternas framfart och lät dem hållas eftersom medelklassen var övertygad om att aktivisterna aldrig skulle kunna få något inflytande på allvar. Jag trodde övermodigt att det alltid skulle finnas tillräckligt med förnuftigt folk i Sverige som rätt som det var skulle dänga näven i bordet och säga att det nu fick vara slut med det där barnsliga PK-tramset. Medelklassen trodde inte att den skulle behöva försvara sitt samhällsbygge. Den hade fel. Den var ansatt av hybris. Plötsligt upptäckte medelklassen att PK-isterna tagit över staten och därmed den officiella propagandaapparaten och att medelklassen tappat en egen röst i samhällsdebatten.

Eller också har vi bara varit fegt inställsamma.